Någon med hjärtat i handen.

Det hänger tvätt på en lina utanför. Som skvallrar om ett tidigare liv. Badkläder i vilka någon ambitiöst har hållit in magen och desperat försökt hitta rätt vinklar för sina höfter. Badkläder som blivit blöta inför någon som ändå redan sett allt. Och känt på detsamma flera gånger om. Innan de sedan blivit våta. Till den grad att både mage och höfter glömts bort. Och prioriteringen, över vad som bör läggas fokus på, blivit en annan.

Där hänger en urtvättad tröja. Som värmt. Som varit favoriten så länge att den numera tryggt används mest av rutin. Med en sötvattenstrulig knut i håret. Tröjan som en kväll i september fick vara just trygg i fyra timmar. Innan den blev ut och in på vardagsrumsgolvet. Och ersatt för en tillfällig illusion av samma känsla.
 
---------------------

Klockan är nollfem tjugo. Och jag lyssnar på regnet. Bredvid mig ligger en makalös trollkarl. Vilken, när hon sa att han var på väg, jag inte trodde skulle komma.

Jag har inga röda kuvert, sa jag. Tror du det går lika bra med röda papper?
Vi kom gemensamt överens om att det är insidan som räknas. Och sen skrev vi. Jag tror inte på sånt här. Tänkte jag. Men jag tror på henne. Och det kanske räcker.

Hon berättade engagerat om hur någon med hjärtat i handen hittat någon att ge det till på tre månader. Just för att denne placerat ett rött kuvert under madrassen. Och att en vän till denna någon, med hjärtat på samma ställe, gjort detsamma. Jag tror inte på sånt här. Tänkte jag. Men jag tror på henne. Och så vi skrev. Om alla de egenskaper som behövs hos dig, för att göra mig rätt. Och i alla fall sätta tillbaka mitt hjärta där det ska vara. Även om jag inte, head over heels, ger det till dig det första jag gör.

Där satt hon, på andra sidan mitt köksbord. Med pennan i högsta hugg, så som jag helst har henne, och skapade en dröm. Som om det skulle höra till ovanligheten. Tjugofyra egenskaper. Bland dem en som täcker alla. Hur jag mår. Inte hur du är. Utan hur jag mår med dig. Hur du får mig att må. Hur du får mig att känna. Det är din viktigaste egenskap. Var du lägger mitt hjärta. På rätt ställe, i halsgropen eller i handen.

Tre månader, sa hon. Sa någon. Jag tror inte på sånt, tänkte jag i mars. I mars trodde jag inte på något alls. Tänker jag nu.

Med hjärtat i handen. Blicken i spegeln. Och utan ett enda högt kort kvar på hand lade jag ett rött brev under madrassen. Min madrass, även om jag sover hos mamma.

I mitten av juni vet jag inte vad jag gjort av hjärtat. Men hans viktigaste egenskap, den gör vad den ska. Den går med magiska händer över min kropp. Den trollar blicken från spegeln. Olikt blöta badkläder.

Våta badkläder, mer.

Klockan är nollfem tjugo. Bredvid mig ligger någon med ess i rockärmen. Någon som vet. Någon som kan. Någon som sa, av allt han kunde valt att säga, just precis vad denna sargade själ behövde höra. Någon som förstår att den egenskap, som på det röda pappret var allra viktigast, även är just det, i verkligheten. 

Quote me, darling.

You can not find peace by avoiding life, Leonard.

Thank you for the tragedy, I need it for my art.

Some days just want to se how many forevers they can fit into a minute.
- Morgan Nikola-Wren

Tillslut är det alltid så. Att nånting dör om man åker
och nåt annat dör om man stannar kvar.

Find what you love and let it kill you. 
- Charles Bukowski