Konversation.

Ska va assnygg och han ska få tänka wow
när vi ses. Så ska jag vara supercharmig hella kvällen
och sen ska vi gå hem och somna tillsammans,
innan jag vaknar myssnygg och lite strulig i håret
på söndagmorgonen. Gå hem och ba
you ain't never gonna get me.

Ett jävla ejängkligen till och det smäller.

Jag tänker lägga upp den här imorgon om ingen har invändningar.
Man har ju varit vackrare. Typ som när man tar sin "spela svår-selfie". 
Några timmar innan man skriver "Får jag sova hos dig ikväll?" 
och sen "ring mig när du kan". Men lägg upp den du.
 
Jag tycker det skulle vara kul att klä upp sig lite.
Jag med. Men inget för snofsigt och stelt. Som Riche.
Haha. Mannen bredvid blir hämtad av bodyguards.
Och längst bort sitter hela familjen Schulman.
Åh. Jag har en vän som jobbar där. Det är supergott.
Men haha, vi skojade. Det är svindyrt.
Jaha är det. Jag har aldrig riktigt betalat där, inte för att skryta. 
Men vad i helvete, haha. Får du in oss allihop på Riche
och vi slipper betala, så åt helsike så röda läppar jag ska ha.

Jag kommer om tjugofem. Ungefär.
Nu vet jag vet inte hur jag mår då.
Men det kan hända att du får se mig i min ångest inatt.
Och jag vet inte hur du känner för det?
Det är okej, detsamma. 

Serier och sådant jag ser i september.

Jag vill vara en sådan som läser. Har alltid velat vara en sådan som läser. Men då jag inte riktigt finner tid till det för tillfället, så får jag nöja mig med att vara en sådan som ser. Och lyssnar. Så jag skaffade mig en prenumeration på HBO. Och en på Storytel. För jag vill vara en sådan också. En sån som unnar mig och lägger pengar, även om det i själva verket fungerar alldeles utmärkt med Dreamfilm. Det känns mer exkluvsivt. Och så har jag en egen användare på pappas Netflix. Kalas. Jag tänkte skriva några rader, om vad jag ser och hör på för tillfället. 

Game of Thrones. 
Självklart. Mest för att jag vill vara en sådan som kan inflika med egen åsikt när samtalsämnet kommer. Jag hänger inte riktigt med, trots att jag sett över tjugo timmar. Kan inte deras namn. Vilka som är syskon by blood eller på andra vis. Eller var de är på väg. Kanske mest för att jag ser halva avsnitten mellan fingrarna. Eller bara för att de slängde in mig i åtta stycken parallella historier samtidigt. Utan att ge mig någonstans att börja tänka. 
Jag vet inte ens varför jag fortsätter kolla. Vill väl bara vara, du vet, en i gänget. Och så är hon ju för vacker: Emilia Clarke som Daenerys Targaryen. Hon får mig att vilja byta hårfärg.
 
Big Little Lies.
Alexander Skarsgård (♥) fick här om natten en Emmy för sin roll i den här serien. Och då kände jag att den rent teoretiskt borde vara rätt bra. Sedan insåg jag att den innehåller betydligt fler prefererade skådespelare. Samt att de lyckats göra ett så bra jobb med barnskådisarna. Blir så imponerad av sådant.
Detta i kombination med otroligt filmfoto. Och nu när jag själv börjat studera film och lärt mig lite om filmklippning, så fastnade jag även för det. Snyggt gjort. Det har inte hänt så mycket än. Men jag har ju och andra sidan bara sett två avsnitt. Men det är spännande ändå, och vackert. Ungefär.
Han har en så obehaglig roll, Skarsgård, men han är så bra.

IT.
Jag vet inte hur det gick till. Men för en vecka sedan satt jag plötsligt där. Med en aura av popcorn och förväntansfulla själar omkring mig. Jag, som inte ens tycker om att bli rädd. Jag såg de första tjugo minuterna genom min tröja. Och under resterande film höll jag för öronen. Men jag blev inte bara rädd. Jag blev tagen också. Det är en skräckfilm med story, vilket jag tyckte så mycket om. En bra story, dessutom. Och regissör och fotograf har gjort ett fantastiskt jobb med barnen och med storyn. Framförallt med barnen. 
 
Nocturnal Animals.
Enligt mig är Jake Gyllenhaal bland de bättre skådespelarna i världen. Så jag tänker, att med honom i en huvudroll, så måste det vara ett förskräckligt manus om filmen ska till att bli dålig.
Jag trailern för denna förra hösten. Glömde bort att den fanns när den aldrig nådde den svenska bioduken ordentligt. Men nu läser jag på en filmskola, som bekant. Och där är det lätt hänt att man drunknar i filmtips. Samt entusiasm kring roller och foto och storytelling. Jag gillar det. Så länge jag hinner andas lite emellanåt. Så gillar jag det massor. Och någon tipsade om denna. Så jag ska se till att hinna se den. Innan september tar slut menar jag. 

Illusionisten.

Synonymer: Magiker. Person med förmåga att skapa illusioner. Person med ess i rockärmen. 

Jag tar ett stadigt grepp om luftgeväret. Målet är femton meter bort och fäst med fiskelina i en björk. Det valsar passionerat med vinden. Och jag gör precis som han sagt. Sätter armbågen mot höften. Hittar den lilla metallpiggen i siktet. Håller så stilla jag kan. Siktar och trycker av. När jag träffar snusdosan mitt i tar jag ett steg bakåt. Jag tror att han gör detsamma, men jag är inte helt säker. En känsla av ego och prestation väller upp inom mig. Och jag gör allt jag kan för behålla den. För den är sällsynt. Och jag trivs i den. Jag är inte van vid att vara bra på saker. Inte på det här sättet. Och verkligen inte på första försöket. Jag är inte van vid att imponera på någon jag inte planerat att imponera på. Men jag hör hur hans spontana reaktion fördröjs av en inandning. Och jag ler. Det där var han inte beredd på. Jag vill instinktivt säga att det var nybörjartur. Men jag vet, att det var det inte.

Vi har tidigare diskuterat kring att säga jag vet istället för tack. Och om att inte ursäkta sig. Utan att ta för sig istället. Så jag räckte honom luftgeväret och sa "din tur". 
 
Vi har pratat öppenhet också. Hur tillgänglig en gör hela sin personlighet. Hur man ser ut i andras ögon. På mig syns det så klart utanpå vad som finns inuti. Vad jag känner. Vad jag tycker. Har du mig nära, då har du hela mig. Allt jag är. Han är någonstans nära tvärt om. Och det tog därför år av cirkulerande i varandras livskrets innan jag förstod vem han är på riktigt. Vem han är på en tisdag i september. Och inte bara vem han är vid midnatt på midsommar.

Det är så dumt, sa jag när jag hade fått tillräckligt med luft. Så dumt att medvetet avstå att visa allt det här av dig. En, tidigare fullkomligt osynlig, repertoar av förmågor jag inte hade någon aning om att han besatt. Det är så dumt, sa jag, att du inte visar hur bra du är. Men tydligen, helt enligt plan. Med det befogade argumentet att om man inte ger bort hela sig själv. Så kan man visa upp egenskaper man egentligen inte har, men önskar att man hade. Och därmed även låta bli att dela sånt man är, men helst inte hade varit. Sånt som syns på en tisdag i september. Allt i sin enkelhet. Däregenom också bli lite mer som någon man vill vara. Göra en simpel illusion för sig själv och för andra. Och sakta men säkert låta den bli verklighet. Smart, ändå.

Jag tar en så liten klunk jag kan ur glaset han ställt framför mig. Whiskey. Han ser frågande på mig. Så, känner du? Jag ryser mest av alkoholen. Och vill bort med eftersmaken. Men jag letar mittlinje. Letar lugn. Letar harmoni. Jag finner det inte över huvud taget. Men jag tror att jag förstår ändå. Eller så gör jag inte det.

Det är mycket hos hos honom som jag inte kan förstå. Och förmodligen finns det mins lika mycket hos mig som han inte begriper. Han är inte vem jag trodde att han var. Och jag är, med honom, någon bättre än jag trodde att jag kunde vara. När min kropp blev vacker i hans händer, oavsett vad den är i hans huvud, så blev den även vacker i min blick. Och när mina monster inte fick plats i hans sällskap. Får de inte plats utan det heller. 

Han försöker förstå vad jag skriver. Lyssnar när jag läser och säger fint när jag är klar. Tack. Jag tänkte att jag skulle skriva det här annorlunda. I hans ton. Lägga metaforerna åt sidan. Men jag kunde inte låta bli dem. Medan han tänker i handling så tänker jag i metaforer. Medan han tänker i siffror så tänker jag i ord. Medan jag finner mig i råa och rena klychor så är han så långt ifrån dem det går att vandra. När han resonerar, då drömmer jag. Och när jag säger att jag behöver andas, så tror jag inte han riktigt förstår vad jag menar. Hur jag levande kan stå där och påstå att jag inte gjort det på hela dagen.

För andra är han "min relation". För jag vet inte än vad jag ska kalla honom. Men jag tror att vi båda trivs i att låta det bara vara. Vara trygghet. Vara fristad. Vara omtanke. Vara närhet. Vara sällskap.

Han blev någon i mina ögon i precis rätt tid. Precis när jag tagit i botten. Och inte riktigt visste var jag skulle börja för att ta mig upp igen. Tänk, så lång vägen tillbaka hade varit, utan någon att hålla i undertiden. Och jag tror, om jag får gissa, att jag föll inom hans panorama rätt lägligt jag med. Det är, oavsett vad det nu är, lättare att göra det ihop.