Vecka 50.

Himmel. Det här året bara sprang förbi. Men det känns faktiskt ganska skönt att det inte är allt för långt kvar på det. Att det snart är något helt nytt. Gillar ju nystarter, som bekant.

Det känns som att jag bara recenserar saker här. Jag har blivit ytterligare en oläst kultursida. Men det beror mest på att det enda jag gör är att jobba. Och all tid jag inte jobbar så ser jag på rörlig underhållning. Och pressar in varje litet träningspass som hinns och orkas med.  Precis så ska denna vecka också te sig. Och nästa. Det är överlevarläge på hjärnkontoret.

Men! Det har varit svajiga dagar för en blödig. En är ju emotionell. Du gråter ju till allt, är inte en allt för ovanlig kommentar. Inte på ett negativt vis, mer åt huvudet-på-sned-hållet. De senaste dagarna har jag hunnit med tårar till: 
(Och inte på det där fina viset. Utan heart out-gråt)
- Linnea Henriksson i Så mycket bättre.
- La La Land.
- Sebastian Walldén och Idolfinalen.
- En sida på Facebook som heter The Dodo, med endas sunshine stories om rescue animals och fina hjälteberättelser. Lade två timmar av min förväntade sömn på detta igår kväll. 
- The First Monday in May, en dokumentär om Met-galan (oklart varför denna fick mig att gråta).
- Två Instagramvideos. Bland annat den här
- Dessutom, att jag luktade på mitt te här om dagen, och ångan var så varm att den smet upp och brände mig i snoken. Hur dumt.. 
- Riverdale på Netflix. Smusslar inte med att jag gillar ungdomsserier. Döm mig. 

Något som också känns jobbigt är att jag inte har några minuter över till att reda ut julklappsfrågan till nära och kära. Köphets och miljömedvetenhet och allt det där. Men det är ju mysigt med presenter. Och jag hinner nog tyvärr inte med det i år. 

Nu ska jag streta vidare, två veckor kvar. Snart är det jul hörni. Och snart är det över.
 
Det är så mycket med den här bilden som gör mig glad. Alan Rickman, dancing.
0 kommentarer

La La Land

Why do you say "romantic" like it's a dirty word?

Finns: 
Netflix

Trailer: Här

 
På min födelsedag för två år sedan så gick jag och såg La La Land på bio. Fotografen, som dessutom vann en Oscar lite senare, har gått på Stockholms Filmskola och jag tänkte att Ryan Gosling vill man ju alltid ha mer av. Men hade jag inte suttit i mitten av biosalongen hade jag förmodligen rest mig upp och gått därifrån. Så dåligt tyckte jag att den var.

Men efter att under de senare åren fått upp ögonen för Emma Stone, sett intervjuer och hört podcasts där hon pratar om både La La Land och andra stordåd i sitt liv så tänkte jag att jag måste ge den en andra chans. Jag hade kanske klivit in med fel inställning. Förväntat mig något Mamma Mia - aktigt. Jag menar, efter alla Oscars och Golden Globes och övriga nomineringar så måste jag ju ha gjort något fel. Även om jag bara träffat en enda person som verkligen tyckte om den. 

Jag såg att den är nyinkommen på Netflix, så jag gav den en andra chans. Och den träffade så hårt. Jag är ju precis den där drömmande och romantiska kreativa själen som väntar på att bli hittad. Som väntar på mitt fönster. Och slutet är så sjukt bra gjort. Även om jag grät och blev så tagen att jag var tvungen att sätta på något annat för att kunna somna. 

Den är fantastisk och unik. Emma Stone är bland de absolut bästa i branchen (enligt mig) och hon och Ryan Gosling är otroliga ihop. Precis som i de två andra filmer de gjort tillsammans; Crazy, Stupid, Love och Gangster Squad. Jag menar, kolla på DETTA bara. Det är ju också kul att huvudpersonen Mia's inspiration är Ingrid Bergman. Det känns alltid fint när lilla Sverige får vara med. 

Men okej, jag förstår nu.

Betyg: 5/5. Absolut. 

0 kommentarer

Jasså, säger du det, du kan inte komma från?

Det har varit en svajig vecka för en blödig. Mycket har berört. Lite väl, ibland. Jag tänkte dela med mig av en del av det. 

Jag ser inte på Så mycket bättre, även om jag har hört att det är en bra säsong i år. Dock kom jag över den tolkning av Den stora dagen som Linnea Henriksson gjorde. Jag lyssnade på den på Spotify två gånger och det tog mig en ca fyrtio sekunder att börja gråta. Texten är så fruktansvärd. Och den trycker på all form av skuldkänslor, kärlek och omtanke en någonsin kännt. Det var inga små söta tårar som rullade ner för kinden heller. Det var full on heartbreak-hulkande. Andra gången låg jag på rygg i sängen och var alldeles blöt i öronen efter 4:46. Sen kom jag över Youtube-klippet, där hon framför den tillsammans med en kör i en kyrka. Och jag gick itu. Så enormt vackert och så hjärtskärande att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Vid 3:28, när kören ställer sig upp, då dör jag. 

Se HÄR.

Jasså,
säger du det
du kan inte komma från?
Du tog fel på vilken dag det var.

Nej det gör ingenting,
om det är nåt bara ring
för jag finns ju här
var dag.

Säg till de du älskar att du älskar dem, illa kvickt.
0 kommentarer