Emotionell just nu. Och har massor att säga. Jättemycket att säga.
Inte till dig egentligen. Men du får höra det ändå. 

0 kommentarer

vecka 16.

Vädret. Punkt.

Jag har köpt nya jättejättedyra skor, som jag dessutom blir ett par några centimeter längre i, men skiter i pga kär. Jag har traskat i dem med sprit i blodet. Det var länge sen. Men jag kände inte den ångesten som det brukar ha med sig. Varken att göra av med de icke existerande sparkontona. Eller alkoholen.

Vi låg. Kysstes innan vi gick till bilen. Kysstes absolut inte i bilen. Men kramades, rätt hårt, ändå. Vi sa Vi hörs och ses, innan jag klev ur. Och för första gången på väldigt länge så menade vi det. Lite mer genuint. Och tydligt. Jag har så svårt för otydligheter. Tack för skjutsen.

När jag såg bilen försvinna bort över järnvägen, in i rondellen och så småningom bortom synhåll, så kände jag bara att det kommer vara lite tomt ett tag framöver. Kroppskontakt är överlevnad. Speciellt under nätter. Men men. Det finns något gott med detta med. Det känner jag, hela vägen in i benmärgen. 

Vädret ju. Och vänner femhundra meter bort med balkong i söderläge. PUNKT.

Jag såg en trasig tandborste ligga längs en trotoar där jag kom traskandes i mina nya skor. Jämsides med någon smått vinglig. Som så småningom försvann bort över järnvägen. Jag sa det inte till honom. Men jag tänkte hela vägen hem att antingen, så är den där tandborsten laddad med så mycket känslor. Eller så är den inte det. Någon har kanske kastat den ifrån sig, med tårar längs kinderna, efter att tandborsten inte längre fått bo kvar i någon älskads badrumsskåp. Dela samma mugg. Eller så är det inte så. Kanske har någon tagit med den därifrån. Efter att den älskade inte är älskad mer. Av andledningar som ingen borde utsättas för. Eller så är det inte så heller. Kanske har den varit helt ny. Och bara ramlat ur väskan ur påsen ur handen. Och tresekundersregeln blev för kort. Eller så var det inte så heller.

Jag tänker att, nu när allt är ovisst, kanske det bara får vara. Vara bara vädret. Punkt. Nu. Punkt. Jag tar det andra sen. Punkt. Eller något helt annat. Och det är helt okej. Det finns något bra med detta med.
0 kommentarer

Säg det bara.

Du är full, jag med.
Så dumt, jag vet.
I luften samsas videung
med nygrillat och tvättstugelukt.
Vandrar längs vinglaset med ett finger
vi sitter kvar, fast det är varmare inne.

Ser på varandra, vi måste snacka
har lovat mig själv att aldrig mer hamna
i din säng, men lika bra att
ligga, lite snabbt bara, innan vi tar allt.

Vi ska gå hem,
vi ska åt olika håll, alla fem
jag är bestämd, vi får ta det imorrn.
Ställer mig nära, ger dig din nyckel i handen,
försöker se dig i ögonen så djupt som jag kan men
tappar blicken.
Du fattar hinten.
Och jag kan inte reda ut om det är jag eller spriten
som ändå sätter mig i samma taxi
fast du svept nästan en hel flaska vin.
Jag vet,
nästan fint,
att jag väljer att välja honom
fast jag nyss valt att välja bort oss.

Det tappar genomslagskraft, jag förstår det,
när vi nu legat sen jag kom på det.
Dessutom fler än två gånger.
Natten innan, har vi talat i timmar
om hur tjejer, är så mycket svårare än killar.
Men avslutar relationen
moget, över frukostbordet
jag tar ordet, du jag tror det är
nog här, pratar om mod när
han känt samma, lika länge,
varit för feg för att erkänna det
säga vad han känner
nu är vi vänner, istället
Och jag hoppas, verkligen, 
att du hittar henne.

Jag faller hårt och slår mig
får plocka småsten ur såren
men kan skratta åt det.
För våren,
är den bästa tiden på året.

Vädret som ter sig för min skull
finner fräknar på mina kinder.
Nästa gång som jag blir full
kanske händer det ändå att jag ringer.
förhoppningsvis så händer det inte.
Kanske rör vi aldrig mera varandra
så som vi gjort de alla andra gångerna.
Men vi ses, vi hörs
så som vi gjort förr.
När vi sitter där i samma soffa
ska vi skratta tillsammans åt förra sommarn.
Vi hörs, vi ses.
På mer rätt sätt, jag vet.
Det är okej att det aldrig blev mer.

0 kommentarer