Vecka 29.

Trettiotre komma fyra grader celcius. Sådär så att tjugoåtta inomhus känns svalt. Och så att jag endast vill äta yoghurt och jordgubbar till middag. Det behövs regn. Alla behöver regn. Djuren. Naturen. Uppenbarligen SJ. Men jag tänker inte klaga, inte å mina egna vägnar i alla fall. Hej värmebölja och medelhavsklimat. Välkommen hit. Det är ju det här jag ber om resterande tio månader om året. Och det känns inte riktigt lika jobbigt att vara ständigt svettig när alla går omkring likadant. Jag kommer gråta den dagen jag inser att även den här sommaren kom till sitt slut. 

Hallå, vecka tjugonio.

Det är en bra vecka jag har framför mig. Klädd i egentid. Och lite annan tid som jag ändå helt själv bestämt hur den ska bli. Jag tar milslånga promenader om kvällarna. Jag lyssnar på sånt här, bland annat. Det börjar som promenad. Övergår i powerwalk. Och slutligen förvandlas det till någon form av musikvideofeeling. Musikens fel. Och känslornas fel. Lite för stora steg. Med höfter. Ciao Adios, I'm done. Jag dansar lite när jag måste stanna vid trafikljusaktiga övergångsställen. Så att de i förbipasserande bilar ska se hur bra jag mår. 

Du vet att vi pratade om när man har sånna där egodagar, när man känner sig snygg och oövervinnerlig? skrev jag.
Ja?
Jag har en sån dag idag.

Han var också på promenad, fast några mil bort. Sista dagen på landet, skrev han. Så mysigt, svarade jag. Sa att Jag går precis igenom dina kvarter och skickade en video. Och sen skrev jag, Men jag lämnar dem illa kvickt. Och sen knallade jag vidare med mina powersteg. Haha och en pussmunsflörtsmileys, svarde han.
0 kommentarer

Tell me when it kicks in.


Det händer mycket nu. 
Samtidigt som det inte händer någonting alls. Över huvud taget. 

Men himmel, jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag reagerar annorlunda gentemot vad jag tänker att jag borde. Och betydligt mindre än vad jag trodde att jag skulle. Jag brukar dessutom vilja berätta allt för alla. Men den här gången så har jag inte sagt någonting. Eller jo, till en.

Jag skrev i chatten kl. 23:42 igår kväll att det var synd att de inte var hemma. För jag var danssugen.
Jag är aldrig danssugen?

Alla som röstar för dig hos mig ikväll räcker upp en hand. 
Lite för att känna igen mig själv. Känna ordentligt. Och så lite för att se om jag kan känna igen dig. 
0 kommentarer

That Heart Is So Cold.

Jag tog ur ena öronproppen och sjöng med ibland. Men det är svårt att sjunga tillsammans med sjuttiotusen andra röster. Jag sjunger helst i trapphuset. Hemma. Där det klingar fint och där jag kan känna efter. Men där, bland sjuttiotusen andra, var det nog att bara höra honom. Njuta. Och tacka för att publiken inte beter sig som på Justin Bieber. Eller någonannas, där tretton får bäras ut på bår. Hälften svimmar. Och ingen av dem kan tala utan att stämbanden demonstrerar för åtminstone en vecka framöver. Skriker sönder låtarna. Här var vi alla unisont gungande och njutande. Lät det rödhårga begåvade geniet på scenen göra sin grej. Tacka och ta emot.

På vägen hem stod jag så trångt på tåget att om jag hade fallit så hade jag ändå inte gjort det. Jag och killen bakom mig fightades lite om var vi skulle hålla i oss. Det slutade att vi bara gav upp och höll händerna lite osvenskt nära varandras. Snuddade armhårstråna mot varandras. Hade svettiga ryggar ihop. Tänkte, Ed Sheeran var så bra, så det här gör inget. Texterna dunkade i bröstkorgen hela vägen hem. Och jag somnade aldrig. Precis som natten innan, men då av en helt annan anledning.
Don't
Nina
Bloodstream
Eraser

När han började på Thinking Out Loud, så sa han This next song, if you don't know the words to it I think you may be in the wrong concert. Så jag sjöng, precis som jag hade gjort i trapphuset.
1 kommentar