En annan måndag slår dem ner mig på golvet.

Du skulle se mig nu, för det ser farligt ut.
Men det är lugnt, inget tungt, inget trasigt å fult.
Bara jag som känner, som hanterar vad som händer.
Det är mycket nu och såhär släcks mina bränder.
Ligger på rygg i duschen, med benen i luften
med tappad hörsel, och vatten mot bröstet, mot höften.
Jag är naken. Och med vatten mot magen upptäcker jag taket.
Blicken är vaken, men jag ser inget av det.

Ska vi prata känslor, raring?
En lång förklaring för så som jag varit
hela veckan, darling. Trött och avig.
Eller nöjd och glad, och humörsmässigt stadig.
Det är inte målet, det är resan.
Och snart är det fredag.
Jag är lycklig nu. Men hur det ser ut om en minut?
Den tabben har jag gjort förut.

Den allmänna känslan tar sig rätten att hämnas
fast jag ätit rätt, går bekvämt klädd och har tränat.
När orden i sånger, otaliga gånger, gett plötsliga sorger.
Jag njuter av långhelg, kanke ser du mig skratta den första gången
men en annan måndag slår dem ner mig på golvet.
Med samma ömma händer över kroppen, när jag kommer,
ibland ba kåt en kväll, ibland ett hångel,
ibland en destruktiv medicinering av ångest.

Skrattar tills jag kiknar, går och flinar i timmar,
har så mycket att säga att jag inte vet hur jag ska hinna.
Släcker törst med en tår, och dränks i en annan.
Har hunnit med hela registret innan andra hunnit halva.
Du skulle se mig nu,
för det ser farligt ut.
Men ingen är hemma, inga frågor kan ställas.
Jag är ensam. Och det är bara så jävla skönt att känna.

En dikt om dig. Om mig. Som du ändå inte kommer fatta.

Emotionell och fenomenal
lite obstinat, men du är likadan, så.
Drastiska, hastiga kärleksaktioner
med entusiastiska intentioner.
Det finns värre än oktober, tro mig.
När du eller jag vill känna, känna sig hemma
eller lämna, skvallra och hämnas.

Jag tar femtio långa andetag, det är tyst så jävla länge.
Är du kär i mig, skär i mig. Bränner i den här kalla sängen.
Det vore inget för mig om det inte vore för dig, och det vet du.
Finner lycka, styrka långt under din hud, alldeles nu, gör du samma?
Vet precis hur, som med din signatur, ska vi stanna?
Fortsätter att hålla kvar, tar ord du varken kan eller har och förklarar.
Känner klart innan du talar, innan du säger vad vi är, är påväg att vara.
Håller med dig, om allt, vi är klara
med att prata.

Jag längtar efter att flytta bort, för att slippa längta hem,
när jag håller perongen, för hundrade gången, i handen igen.
Natten håller monolog, tar visdomsord som ifrån katalog
Det är värt en stor eloge, krävs ett stort mod, för att stå emot.
Ge upp, gå hem och andas.
Bara kapitulera och landa.
Men jag har fem sängar mellan att vandra
bland annat din och min och mammas.
Och däremellan, inte allt för sällan, en hel del famnar.

Vaknar efter fjorton timmar, springer, simmar, in i dimman
Bråttom med att vara, känna, älska, somna, komma ihåg och hinna.
Stressar, lessnar, lyssnar, kysser. Försöker tänka efter innan.
Men du tar och du rör, du är tyst men du hör
Och då, precis då. Ja, då vill jag dö.