Jag vill byta kropp. Den här suger.

Under mitt hittills tjugotvå år långa liv har det aldrig tidigare hänt att jag varit sjuk mer än en gång per halvår. Rutinmässigt en gång på våren, således runt februari - mars. Och en gång på hösten. Förslagsvis november - första advent. Aldrig har det någonsin hänt att jag legat i feber fem dagar i sträck i början av månaden. Och sedan i slutet av samma månad låter som om jag kedjerökt sedan jag föddes. Sväljer med nöd och näppe och är näst intill lika sängliggande som tre veckor tidigare.

Ingenting intresserar. Och ingenting är lika fruktansvärt tråkigt som att göra ingenting. Jag är omåttligt rastlös. Stressad över samt irriterad och trött på att min kropp inte gör vad den ska. På att den är dysfunktionell. Den kan inte hantera vikt, kost och motion på ett normalt sätt. Den kan inte hålla mig hel. Den kan inte hålla mig frisk. Den kan inte hålla mig glad. Jag mår inte som jag förtjänar. 

Stackars kreativitet och intelligens, som allt eftersom dör inom mig. Plågad av ett imaginärt rivjärn i min hals. En bipolär termostat. Samt en hormonell obalans. Stackars följare på Instagram, som tvingas uppdateras om min bittra tillvaro var tredje timme via Insta-story. Stackars kropp, som motvilligt behöver sitta stilla och samtidigt ta hand om eländet. Och stackars psyke, som än inte lärt sig hantera mig i ens friskt tillstånd. Och som nu tvingas handskas med detta.

Är man en sådan som jag, som aldrig *peppar peppar* är sjuk. Då tänker man att "ack så mysigt". Lite feber, en kopp te, en bra bok och en filt. Få vara hemma lite från livet. Men är man också som jag, och blir sjuk två gånger på en månad, så förstår man hur fel man hade. När man hade det som man hade det. Innan det hela tog över.

Things look different in the morning.

När vi passerar tolvslaget tappar jag fattningen. Ställer en simpel fråga. Och bygger stillsamt in kilometrar av rävsaxar, snaror och återvändsgränder. Jag vet att det syns. Men jag låtsas inte om det. För om det blir som det alltid blir, när mörkret tar över mina beslut, så har du inget val. Och med kanten på påslakanet fyllt med år av känlsor talar jag bara för ikväll. Det enda som är osäkert är vem som ska gå vilse inatt. Vem av oss som ska kliva i fällan. Med facit i hand, det blev jag.

Har du sovit gott?
Makalöst.
Åt skogen.
Eller som om jag hade sovit i skogen. Ungefär.

Jag ber dig att be mig att gå. Två dagar efteråt. Tio månader efteråt. Men tvingar dig in i hörnet för stunden. Sen återupplever jag mitt livs största misstag under ögonlocken. Bidrar till konversationen med känslor som okontrollerat brinner fram genom venerna. Jag hinner inte med. Ställer mig på knä och sätter på mig offerkoftan. Helt i onödan. Vassar till tonen. Och tappar otroligt betydelsefulla konsekvenstankar på vägen. 

Jag blir besviken när du inte ser vad jag ser. Och känner mig arg. Jag är inte bra på att vara arg. Över huvud taget. Tänker hårdhänta tankar. Ibland, men jag vet bättre.

Och så får jag åter igen läsa igenom dumma ord dagen efter. Och inse att jag på andra sidan midnatt känner, egentligen precis samma sak som på dagen, men åttahundra gånger starkare. Och i riddarrustning. Säga förlåt. Det var inte meningen att vara arg. Jag förstår att det kändes som det gjorde. Och jag är ledsen över att mitt förnuft, mina känslor och mina tankar inte har någon gemensam dynamik. Jag ser nu, med vaket sinne, att dina delar av känslostormen är oändliga dimensioner snällare än mina. Det är enkelriktad storm. Och du har en fruktansvärd motvind. Men jag vill ändå tillägga, att jag fortfarande står för vad jag känner. Känslor har aldrig fel. Även om jag, när jag skyller på din misskommunikation, uppenbarligen inte har hittat ett bra sätt att förmedla dem på.