Livet är mycket att hålla reda på

Två glas rosévin. Fnitter.
Jag vet inte varför det går så fort. Rätt upp i huvudet. Fyrisån rann förbi sakta i ögonvrån, tårar rann ner för kinderna, tiden rann iväg fort. Och plötsligt hade vi suttit där till klockan tio. Kinderna och magen ömmade av skratten. Kinderna var torra av tårar. Mätta, ledsna, glada, tillsammans. Vinet var inte gott precis som förutspått, men jag kämpade. Jag vet inte det heller, varför jag kämpade alltså. Kanske för att det är den del av det vuxna livet jag vill men aldrig kommer bemästra. Det var drickbart. Nedsköljt med LOKA päron. Sofistikerat. Jag tror bara det är att acceptera att alkohol är inte min grej och aldrig kommer att bli. Varken i fickpluntan man smyger in i byxlinningen för att slippa betala för shots i baren. Eller i drinken på stranden. Inte till maten. Inte på förfesten. Inte heller i vinglaset en fredagskväll tillsammans med min allra bästa vän. Jag får nöja mig med bubbelvatten.

Livet är mycket att hålla reda på och det är tur att vi har varandra. Så att vi kan hjälpas åt att hålla reda på varandras när vi inte klarar av att hålla reda på våra egna ordentligt. När tre tröjor inte räckte längre cyklade vi hem. Och somnade tillsammans efter att vi tömt ut alla känslor än en gång. Och tillslut samlat ihop dem igen. 
 

Känslomässigt korsdrag

God sure knew what he was doing when he gave human beings language. Without it we'd have been stuffed. Or we would have had to do a lot more dancing. - Ellie Linton, Tomorrow When the War Began #7 

Ibland vet jag inte. Och ibland vet jag allt. Idag badar jag i ett känslohav. Där hälften är betydligt djupare än vad det behöver och resten betydligt ytligare än vad det borde. Det är just nu det är som svårast att formulera mig. Det tar lite tålamod att komma framåt. Tålamod som jag oftast inte har. Dock är det nu det behövs som mest, skrivandet alltså. Släppa ut det genom att bygga meningar av känslohavet. Idag rinner orden iväg. Men det gör inget. Att det inte går just nu. Jag ska ta tag i eftermiddagen och kvällen och se till att jag har något att skriva om imorgon istället. Ventilera tankar med min allra bästa vän, efter alldeles för lång tid sen senast. Öppna både dörrar och fönster. Känslomässigt korsdrag. Äta god mat och dricka äckligt vin. Och när inte skrivandet fungerar kanske jag får ta och dansa lite istället. 

Tomorrow when the war began

John Marsden är en Australiensisk författare vars text fängslar mig så otroligt. Jag är precis i upplösning av den sjunde boken The Other Side of Dawn och jag längtar till att få veta hur det slutar samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Det har tagit mig några somrar att läsa igenom serien, vilket jag inte har någon förklaring till. Varför jag bara läser på sommaren alltså. Ändring på det nu. När jag dessutom läst ut en bok på max en vecka när jag väl börjat. Just för att de varit så bra.

Jag har inte ens läst den första utan jag fångades av filmatiseringen. Och ville så veta fortsättningen. När jag såg filmen hade jag ingen aning om att det ens fanns en fortsättning. Än mindre att det fanns sex fortsättningar. Det är nog i grund och botten Young-Adult-böcker. Men jag är väl en sån? En ung vuxen. Och jag tycker de har varit så förbannat bra.