Mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små

Jag hamnade i ett plötsligt julklappsflow igår och efter några timmars stadsvandring återvände jag hem med fler kassar än vad jag har fingrar. Nu är alla julklappar ytterst omsorgsfullt inslagna och det är alldeles snart bara rimmen kvar, det bästa. Trots att gräset är grönt och att vi majoriteten av våra vakna timmar ligger på plusgrader så infinner sig faktiskt en, dock vemodig, men ganska vacker julkänsla i min kropp. 

Jag fnissade för fullt åt det mesta med min allra bästa vän, tror det var nostalgin och adrenalinet som tog tag i oss. Får man ens fnissa i kyrkan. Detta innan lamporna i Domkyrkan släcktes. Klockorna klingade ojämnt antal innan alla allt eftersom blev tysta, inklusive vi. Förutom någon enstaka bebis som gnydde missnöjt, ni vet, precis som alltid under sådana tillställningar. Sankta Lucia i fyra stämmor fyllde akusiken i lokalen. Gåshud i fyra stämmor, eller fler, spred sig över hela min kropp. Och om man kan le fyrstämmigt så gjorde jag nog det också. Nostalgin tog över, och julkänslan knackade för första gången för i år på dörren. Efter en och en halv timme levande ljus och likaså levande känslor började hon med ljusen i håret att tåga ut och resten följde lydigt efter. En vit, glimmande orm försvann långsamt och högljutt ut i mörkret och jag fällde en tår, men bara en. Jag kan inte förstå att vi har varit en del av det där, viskade jag. Tänk va många lussningar de har gjort den här veckan, viskade hon, och fyllde i med en viskande variant av andrastämman till Sankta Lucia.

Jag mindes alla mysiga fikastunder med pepparkakor, festis och en lussebulle jag alltid bytte bort. Det efter att man lyckats veckla upp luciaserken utan att den såg ut som ett nyligen torktumlat lakan, lyckats hållit kransen i vid liv trots många nerpackningar i väskan, överlevt stearin på handleden, svimmande klasskamrater och kommit ihåg sin stämma till fjorton olika lucialåtar för fyrahundratrettionionde gången. Tänk att vi varit del av det där. Och tänk att det var fyra år sedan nu. 

Efter konserten träffade vi favoritlärarna från fyran till nian, kramade om dem och småpratade lite. Så kul att de kommer ihåg oss tänkte jag, sen tänkte jag att vi kanske inte är så svåra att komma ihåg när vi alltid kommer i par, tillsammans hon och jag. Precis som då.

Det spelar kanske ingen roll att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Att jag, liksom säkert många andra, inte höll något nyårslöfte eller så. Att den lilla klump i halsen jag känner, antagligen kommer hålla i sig en stund till. Att vi är fyra personer på julafton. Att jag aldrig knäckt nötter. Att det enda pepparkakshus jag minns att jag byggt brunnit ner. Eller att jag inte kommer kunna ha den där tighta, svarta klänningen på nyårsafton. Jag har förövrigt inte ens någon plan för nyårsafon. Men det gör inget. För det jag faktisk har, är det finaste. Och nu, nu är det jul igen.