Först och främst

Alla 164 texter är fint sorterat insatt i en pärm. Hälften av dem skrivna på min förra blogg. Resterande ihopsamlade från anteckningarna på mobilen, anteckningsböcker i alla möjliga utformningar och från sparade dokument på datorn. Men bara de texter som "är något" förståss. Det skedde en stenhård sortering för att inte den stackars julklappsskrivaren skulle behöva arbeta ihjäl sig. De andra är kastade för länge sen. Det är ju onödigt att spara på motsatser till prestation. 

Jag är ingen författare. Än. Men så småningom. Förhoppningsvis. Pärmen är ställd på hedersplats i bokhyllan. Lämnad till framtida nostalgitrippar eller inspirationssök. Jag lämnar den för stunden och blickar framåt. För jag har inte hittat någon blogg som nischat sig åt något annat håll än saronger och stiletter än. Jag vill va den som inte är som alla andra. För mig är det lika mycket omtanke i orden som i händelsen de beskriver. Jag vill inte berätta vad jag gör. Det jag gör är att jag berättar.

Jag tog bort min förra blogg i frustration. Det är ju bara tjugo personer som läser, tänkte jag. Vad är det för mening. När det finns flera tusen bloggare som har flera tusen läsare på sina bloggar som handlar om hur de ätit Ceasarsallad och druckit Cappuchino. Dagens outfit. Den bästa mascaran. Rea på Nelly.com. Och särskriver gör de också. Men jag insåg att då jag inte längre hade tjugo personer att skriva för (Mamma. Pappa. Mormor. Pojkvän. Granne. Osv.) så blev det inte skrivet för någon alls. 

Jag vill ge ut min egen bok. Och då jag inspirerat lyssnade på interview efter interview med författare så sa alla samma sak. Det är bara att sätta sig ner och skriva. Därför insåg jag att jag behöver en blogg också, så att jag kan skriva av mig när kreativiteten flödar och förhoppningsvis få respons för det på en gång. Av mamma. Pappa. Mormor. Pojkvän. Granne. Istället för 300 framkrystade sidor senare. Jag behöver både och. Nu är det dags, igen.