Plantan

Jag har köpt en planta. Fyrtio riksdaler kostade han, krukan fanns redan hemma. Och nu står han och glänser i fönstret, på mitt oanvända skrivbord. Jag försöker bli vän med min kamera. Det går inge vidare då mitt tålamod för länge sedan packade sina väskor och stack. Men jag gör mitt bästa. Dock, just på grund av att mitt tålamod är på rymmen, så blev inte bilden bättre än såhär den här gången. Men en ser ju i alla fall vad den föreställer. Min planta. Som jag också försöker bli vän med.

Så lilla plantan. Nu är det såhär, vi måste göra det här tillsammans. Du måste lova att göra ditt bästa. Bli fin på bild, göra mitt rum hemtrevligt och ge mig känslan av att jag kan ta hand om något annat än mig själv (katten, är nämligen väldigt självgående). Och jag ska lova att hålla dig pigg och glad så länge jag kan. 

Och du måste lova att du tar vara på de soltimmar som erbjuds. Det kan vara fattigt på ljus den här tiden om året. Jag vet, jag kommer också sakna solen. Men vi klarar hösten tillsammans. Jag ska ta hand om oss, och du ska vara ett kvitto på att jag lyckas med i alla fall hälften.
1 kommentar

Mood

0 kommentarer

Flow

Vi fick en skrivuppgift i onsdags. Den färdiga produkten skulle diskuteras idag. Ta med er något från dagens lektion (flödesskrivning) och skriv om det. Max en A4. Yes tänkte jag. Hemmaplan som första text. Precis som jag vanligen skriver och ingen konstig genre. Sedan dess stod det stilla. 

✎ Flödesskrivning är, för er som inte vet, som ett botemedel till skrivkramp och idétorka. Då man tar ett ämne, vilket som helst, och skriver utan att stanna. Inom en tid skriver man bara på, allt som dyker upp. Vi fick våra ämnen av läraren och han sa start och stopp. Vi fick inte stanna. Vi fick inte gå tillbaka och ändra. De ämnen vi skrev om i onsdags var Ett plagg du minns, En lukt, En plats och slutligen fick vi skriva utifrån musik.

Jag fastnade inte för något av det. Men jag fastnade för en mening han nämnde innan vi började skriva. Ni får ljuga så mycket ni vill för mig, men ni måste hitta något som inte ljuger när ni skriver. Det fastnade jag för. Utöver det var det tomt i mitt huvud. I flera dagar. När jag i vanliga fall skriver mina texter så är de i princip klara innan jag verkligen skriver ner dem. De är klara i huvudet. Insprirationen och flowet finns där. Formuleringar och ordval är skrivna på en lång lista i min minnesbank. Har jag inget flow skriver jag inte, för jag har inte behövt, även om jag har velat. Den här texten har jag kämpat fram. Utan flow. Jag stirrade först på ett blankt dokument i två dagar. Sen skrev jag upp uttryck och ord jag gillar som jag jag ville ha med. Sen stirrade jag på dem i två dagar. Hur ska jag få ihop en text av det här, tänkte jag. Sen jobbade jag fram den, och aldrig har en text tidigare tagit så mycket energi. Här är resultatet. Hittar ni citatet? 

Det är dags nu. Jag väntar fortfarande. Jag har stirrat vitt och blankt i flera dagar i sträck. Men om inte förmiddagen gör vad den ska, det vill säga minns mellanmålet, så går eftermiddagen hem från jobbet. Så det kommer nog inte idag heller, hur mycket det än kliar i mina fingrar. Kommunikationen mellan tankeverksamheten och mina händer är enkelriktad den här veckan. Åt fel håll. 

Tisdag kväll. Ett stycke emotionell tjugoåring. Jag kan inte stå upp och tänka samtidigt. Jag skyller allt på september. Och hungrig är jag säkert också. Medans tandborstarna har sex i badrumsskåpet letar jag ord i din famn. I de nytvättade lakanen. Mellan dina fingrar som vandrar längs min höft och i tårarna som tävlar ner för mina kinder. Hösten och himlen gråter med mig. Jag försöker finna stycken i vattenpölarna utanför. Jag söker meningar i smattret på fönsterbrädan. Det är ju trots allt lättast att skriva i mörkret.

När känslorna sitter utanpå borde det vara så enkelt. Eller. Det är ju där bokstäverna gömmer sig. I höga skratt, i besvikelse, i varma kramar och på blöta kinder. Dock har jag aldrig tidigare försökt väcka dem när de sover. 

Jag kan välja att ljuga. Det finns vackra lögner också, jag vet. Men jag måste hitta en verklighet i det som landar på pappret.Jag håller andan. Jag kör för fort. Jag bränner pengar. Jag klär mig för kallt och ställer mig i regnet, utan paraply. Jag missar tåget. Jag håller mig vaken. Jag håller dig i handen. Salt, shot, citron. Allt för att känna. Klä av dig älskling, jag vill ha dig ikväll. Och jag behöver något att skriva om.

Resten av världen visar stolt upp fötterna på jorden eller klackarna i taket. Eller både och. Jag är ledsen, varken keso eller skrivkramp gör sig speciellt snyggt på Instagram. Typiskt. Jag stirrar blankt och vitt. Och jag vet att när jag slutar längta så kommer det skrika efter mig. Det kommer suga tag i mig som en desperation. Men har det låtit mig vänta såhär länge, då ska jag låta det få vänta på mig. Jag har ingen lust att ta saker på allvar på fredagar.

0 kommentarer