ilskan

Impulserna skyndade ut till varje cell i hans kropp. Utan undantag. Hon blundade och han slog. Så hårt han kunde snett över hennes fotogeniska kindben. Hon tog bara emot. Känslorna står på kö i tårkanalerna men det gäller att bli tagen på allvar nu. Att han är trasig får inte synas på utsidan, tänker han. Raseri har större effekt än tårar. Det bränner djupare. 

Han hoppas att hans ord ska landa som syra på hennes redan blöta kinder. Men hopplösheten lyser igenom i hans tonfall.
- Hur fan kunde du. Ditt jävla äckel.
Han menar det inte egentligen, det där sista. Även om det är precis så det känns. Hon är smutsig, förorenad av någon annans lockande tillfällighet, och hon har valt det medvetet. 
- Jag vet inte älskling, jag vet verkligen inte.
Älskling. Det skär i honom.
- Jag gör vad som helst för att-
- Gå bara. Jag vill aldrig mer se dig.
Det är inte heller sant, det där sista. Men det är precis så det känns. Han har en aktiv vulkan i bröstet som bara spyr ut lava i hans inre. Han sliter åt sig vasen från byrån och känner den mot handflatan. Den är tom nu. Men bara några dagar tidigare förlängde den livet på vårens första tulpaner. Bara några år tidigare höll den hennes första rosor mot solen. Han är ingen sån, men det brinner nu. Han måste släcka elden.

Hennes huvud ser tungt ut. Och kvällssolen som lyser in genom vardagsrumsfönstret förstärker färgen som blossat upp på hennes kind. Han kan inte låta bli att ångra sig. Även om han vet att han har ondare än henne. Han har gått sönder. Hon har trasat sönder honom längst inifrån och hela vägen ut. Och om han gett henne så mycket som ett blåmärke, kan han leva med det. Hon ser ängsligt på vasen i hans hand. Men vågar inte möta hans blick.
- Vad är du rädd för?!
Han känner inte igen sin egen röst. Den är stark. Den låter vass.
Hon svarar inte men han vet redan svaret. Hon har aldrig sett honom såhär förut. Och främmande skrämmer. Så är det väl alltid. Så han tar i med branden i hjärtat och slänger den med full kraft in i väggen. Hundratals små glasskärvor skapar ett minfält på vardagsrumsgolvet.

Hon kliver långsamt i sina sandaler. Han sitter visset mot hallväggen. Hans karaktär lämnade kroppen med vasen, och de gick sönder tillsammans. Hon tar upp koftan från stolen. Lågorna är borta. Lämna mig inte nu, tänker han. Men han säger något annat, med hjärtat som fullt av glassplittret. Hon stänger dörren.

Det är nyttigt att vara arg, sa hans mamma en gång, för att ilska sätter resten av registret i en vacker kontrast. Ja, ilskan är bara vacker i sällskap med de andra. På egna ben springer den för fort. 

-

The sun loved the moon so much
he died every night to let her breathe