December.

Det förklaras krig lite snabbt på onsdagskvällen. Över vem som skulle köpt saffran, men glömt. En diskussion på enbart versaler med hela artilleriet i bakfickan. Så som det tenderar att bli när det är mörkt ute. Och kallt. Vad som lätt händer, då både mörkret och kylan letat sig in på insidan. Ett förlåt senare blir det pepparkakor istället. Vilka slutar halvdana, men gör sig i alla fall fint på Instagram. Vilken tur. Det var ju det som var huvudsaken. En kommentar. Från honom. Från henne. Men om något helt annat. Och sedan femtioåtta likes.

Glad första, andra, bortglömd och sista advent. Och annandag livet. Med varm choklad och raggsockor tar vi en bild till. Passar på. Lever i nuet med förbannat bra framförhållning. Vi har ingen snö i år heller, förstås. Att glänsa över sjö och strand blir en helt annan utmaning utan vita vyer. Förutom för dig då, du glänser ju alltid.

Det skålas med fyrahundra kalorier i glaset till svindyra fyrverkerier. Happy everything, medan vi ändå håller på. Den tjugotredje december är julklapparna slutligen köpta. Och det finns tjugo sekunders möjlighet att slappna av. Men då har du glömt hur man gör. Skynda dig att lugna ner dig. Det är viktigt. För huden. För håret. För sömnen. För humöret. Men framför allt för julefriden.

Kom ihåg att hångla lite också. Och att ligga.

Älskling, köttbullarna är din uppgift. Har du någon nyårsklänning än? Somnar du på uppesittarkvällen och får mormor samma sak i år igen. Typiskt. Du tycker inte om sill. Julklappsbudgeten sprack, som vanligt. Och så tog tejpen slut också. Efter hans paket, men precis när du skulle laga livet.

Stanna. Och andas. Se hur fint alla andras ljusslingor, stjärnor och julgranar lyser upp ditt mörker. Även om du inte hunnit sätta upp dina än. Blunda och njut av köpta pepparkakor. Eller ät tacos, bara för att. Sörj inte att någon glömt tomteblossen hemma. Det kommer fler chanser. Och, om du inte vill, behöver du inte kunna texten till Jag kommer hem igen till jul. Du behöver inte ens lyssna.

För kom ihåg att det viktigaste, ändå, är ju att vara tillsammans.

Kommentera här: