Av flera olika skäl

Alla andra har redan somnat. Vargtimmen är förbi och vi fulsjunger karaeoke i vardagsrummet. Ljusen på bordet har brunnit ut och den starka alkoholen har landat mjukt på de trehundra gram popcorn som finns i våra magar. Blandar sig bekvämt med äppelklyftor och ett oklart antal koppar te. Ett oklart antal glas alkohol. Vad håller vi på med. Men vi är redan förlorade. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu. Och där sitter hon på golvet framför mig, precis likadan.

Jag kissar med öppen dörr medan hon klämmer i på refrängen. Jag stämmer in. Fan va livet är härligt ibland. Speciellt på natten där vardagen är begravd långt under mörkret. Lång bortom sången. I mjukisbyxor och med glansiga ögon. Ska vi låta bli att gå och lägga oss. Eller låta bli att vakna, det är bara att välja. 

Jag vinglar in i köket och speglar mig fumligt i en sked. Du vill inte se mig nu. Det vill inte jag heller. Så jag tar ett djupt andetag och blundar. Lika bra det. Vad tillfällig man är, tänker jag där vi druknar i våra egna skratt och hämtar andan mellan raderna. 

Vi vaknar fyra timmar senare. Världen har bestämt sig för att vi ska vara med den här dagen också. Huvudet tynger. Magen vrider. Och hjärtat skriker av flera olika skäl. Lika bra medan man ändå håller på. Vad håller jag på med. 

Jag blundar mot vårsolen under mitt täcke. Bredvid sitter hon under ett eget och läser högt ur en kärleksroman. Vi har hela dagen kvar. Det är så lätt att ta förgivet att man lever. Det gäller att unna sig livet, att känna efter ordentligt. Kanske genom att sova för lite, bara för att känna efter. Kanske fastna med hjärtat i rävsaxen. Kanske genom att skrika sig hes till smöriga ballader och partydängor som tappat stinget för länge sen. Kanske genom att äta för mycket, eller inte alls, bara för att känna efter. Kanske att bli full i mjukiskläder. Kanske att prova allt. Bara för att känna att man lever. Och att man gör det tillsammans.  

Bara lite ordning på pengarna

Det är nog så det blir. Du är i vägen. Kan du sluta sjunga. Ja men jag tar det sen. Jag vet att den ligger på fel plats. Jag vill inte. Jag försöker. Men sluta. Ja men jag gör ju det. Ja jag ska tänka på det. Nej jag har redan ätit. Ser du vad fint jag har städat. Får jag låna bilen. Kan du sluta tjata. Snälla. Sluta tjata. 

Ja, det är nog så det blir. På hemmaplan avslutar jag mina meningar med utropstecken oavsett vad som sägs. Oavsett om det behövs eller inte. Oavsett om jag vill. Även om vi egentligen har världens bästa relation så har jag nu kommit till stadiet då jag drömmer om vad jag ska sätta upp på det kylskåp som bara kommer vara mitt. Och vad jag ska ha i det. Om att kunna cykla till stan. På min cykel. Och komma hem till något som är mitt och inte vårt. Att ha en budget. Att köpa egen tandkräm och egna gardiner. Och citronpeppar. Och tulpaner. Att bre ut mig. Och automatiskt är ni i vägen. Även när det är jag som gör fel.

Det hör till det mänskliga dramat. Och när man sen kommer tillbaka finns det inga lämnade fläckar eller strumpor kvar att klaga på. För de har jag flyttat till min egen adress. Ingen brist kvar i min ekonomiska situation. Inget "vi är faktiskt tre som bor här och måste hjälpas åt". Då är ni två och jag är en. Jag har mitt och ni har ert. Tack för maten, nu åker jag hem.

Längst in i min garderob står en flyttkartong benämnd med "Påsk". Och på andra sidan står det "Leksaker" överstruket. Det är min start. Hittills har jag bara en stekpanna, en elvisp och en pajform. Men snart ska de få flytta ut ur kartongen och in i mitt hem. Det som bara är mitt. Bara lite ordning på pengarna kvar, och sen behöver jag inte längre låna bilen.