Kyssen - Skoluppgift

Ja där sitter du och applåderar. Men det här var nog ingen jättebra idé ändå. Hans läppar gör ett stramt motstånd när jag beslutsamt smakar på dem. Så sensuellt jag kan. Och lite på hans tunga som slinker ut av ren reflex, precis som på den gamla goda tiden. Han har gjort det här sedan oss, det märks. Med andra än mig. Kanske mycket godare.

Han var alldeles för full och jag trodde att jag visste vad jag höll på med. Vilket jag förstås inte alls gjorde. Jag hade ingen aning faktiskt, om man nu ska vara mer specifik. Han smakar beslutsångest. Jag hade föreställt mig att alkoholen skulle ta över mer men vi är nog förbi det stadiet för länge sen. Det är betydligt senare än nödvändigt, nämligen. Och jag smakar nog likadant. Mitt samvete hinner, under de femton sekunder våra läppar leker, visa mig bild efter bild där jag både njuter som aldrig förr men också ångrar mig mer än någonsin. Äsch. Förhoppningsvis kommer jag inte ihåg det imorgon, och inte han heller.

Jag chansar. Medvetet. Det är ju sånt man gör på såna här ställen. I mörkret. Där ingen vet vad de håller på med. De har ingen aning faktiskt, om man nu ska vara mer specifik. Jag har tappat bort anledningarna till varför jag kom hit från början. Inte var det för att kyssa honom i alla fall, så mycket minns jag. Men några shot senare skrattar du glatt i bakgrunden när du ser på hur jag fallit för grupptrycket. Stegat fram, klätt av honom med blicken och sedan kysst honom så sexigt jag minns att det går. Inte för att det var något han såg ändå. Han hade inte riktigt haft några valmöjligheter. Hans ögon var stängda och han gungade i takt till den skitmusik de alltid har på såna här ställen. Där de bara tror att de vet vad de håller på med. Men de har ingen aning faktiskt. Egentligen. Om man ska vara mer specifik.

Han kommer alltid att ha varit min. Det spelar ingen roll hur mycket han blundar. Eller gungar. Hur mycket han dricker. Eller hur mycket han låtsas. Jag kommer alltid ha smakat hans läppar. Och nu är han full i mig igen. Långt förbi på lyset och upp över öronen full i mig. Han kommer aldrig komma undan. Han kommer aldrig att få välja. Och där sitter du och applåderar. Ser på hur jag fallit för grupptrycket. Du tror att jag inte vet vad jag håller på med. Att jag inte har någon aning. Faktiskt. Tro det du. Din naivitet gör mig vackrare än verkligheten.

Kanske minns han inte det här imorgon. Men han kommer aldrig att få glömma mig.

Flow

Det är dags nu. Jag väntar fortfarande. Jag har stirrat vitt och blankt i flera dagar i sträck. Men om inte förmiddagen gör vad den ska, det vill säga minns mellanmålet, så går eftermiddagen hem från jobbet. Så det kommer nog inte idag heller, hur mycket det än kliar i mina fingrar. Kommunikationen mellan tankeverksamheten och mina händer är enkelriktad den här veckan. Åt fel håll.

Tisdag kväll. Ett stycke emotionell tjugoåring. Jag kan inte stå upp och tänka samtidigt. Jag skyller allt på september. Och hungrig är jag säkert också. Medans tandborstarna har sex i badrumsskåpet letar jag ord i din famn. I de nytvättade lakanen. Mellan dina fingrar som vandrar längs min höft och i tårarna som tävlar ner för mina kinder. Hösten och himlen gråter med mig. Jag försöker finna stycken i vattenpölarna utanför. Jag söker meningar i smattret på fönsterbrädan. Det är ju trots allt lättast att skriva i mörkret.

När känslorna sitter utanpå borde det vara så enkelt. Eller. Det är ju där bokstäverna gömmer sig. I höga skratt, i besvikelse, i varma kramar och på blöta kinder. Dock har jag aldrig tidigare försökt väcka dem när de sover.

Jag kan välja att ljuga. Det finns vackra lögner också, jag vet. Men jag måste hitta en verklighet i det som landar på pappret.Jag håller andan. Jag kör för fort. Jag bränner pengar. Jag klär mig för kallt och ställer mig i regnet, utan paraply. Jag missar tåget. Jag håller mig vaken. Jag håller dig i handen. Salt, shot, citron. Allt för att känna. Klä av dig älskling, jag vill ha dig ikväll. Och jag behöver något att skriva om.

Resten av världen visar stolt upp fötterna på jorden eller klackarna i taket. Eller både och. Jag är ledsen, varken keso eller skrivkramp gör sig speciellt snyggt på Instagram. Typiskt. Jag stirrar blankt och vitt. Och jag vet att när jag slutar längta så kommer det skrika efter mig. Det kommer suga tag i mig som en desperation. Men har det låtit mig vänta såhär länge, då ska jag låta det få vänta på mig. Jag har ingen lust att ta saker på allvar på fredagar.