Återkomsten

Jag hinner inte riktigt med. Jobbar när jag är vaken och tränar när jag egentligen borde sova. Springer en sväng i kvällssol, förbi stora ekipage av människor på pokemonjakt. Skickar brev till Gävle. Och till Sundsvall. Blir irriterad på den svenska befolkningen som missförstått konceptet sommar i sina klädval. Packar väskan full med välplanerad matsäck. Hejar på vänner i farten. Kramar på bästisar när jag får chansen. Och känner en ständig abstinens till att få skriva hela (alltså verkligen hela) tiden. Sen, när jag har tränat, ätit, jobbat och låtit bli att fundera på att jag inte hinner leva däremellan, får jag inte fram ett ord. Det är som om orden skriker på insidan men det är ingen som hör dem. Inte huvudet. Inte händerna. Så jag skriver dagbok istället, och klistrar in bilder. För en bild säger mer än tusen ord, säger de. Jag håller inte alltid med. 

Men det är härligt att ha fullt upp. Även om inte energin räcker hela vägen. Och i denna ständiga energibrist ska jag försöka ta avgörande beslut. Samt undvika den befintliga röran på hemmaplan. Det kanske bara är jag, men låter inte detta som lite väl mycket för någon att mäkta med. Dygnet har för få timmar. Just nu. 

Tur att jag trivs på jobbet. Där miljontals ord av tusentals författare inspirerar mig och samtidigt skrattar mig rätt i ansiktet. Där jag en gång i halvtimmen går fram till fönstret för att försöka övertala mig om att jag inte missar för mycket sommar. När det är dåligt väder går det bra. När det är blå himmel går det sämre. Där jag får prata om livet med pensionärer och om böcker med barnfamiljer. För dessa är de enda som tar sig ut på stan på sommaren. Följt av enstaka presentinhandlare. Jag står av tiden för det mesta. Med en reseguide eller en nysläppt roman i handen. Och ser fram emot när jag, lite senare, har tid att hinna med. Jag också. Rikare än i maj.