Revy

Han behöver bara släppa taget. Och världen förlorar trettiotvå år. Hans sandaler har gett upp hoppet och asfalten tröstar dem så gott den kan. Han känner modet inom sig och sluter ögonen. Det blir bättre. Så säger alla. Det blir bättre sen.

Hennes midsommarkrans hade glidit ner i pannan och hon hade fyra glas för mycket i blicken. Hon hade kvällens huvudroll. Han satt mitt emot henne och tackade för att han fick se på. Värmeljusen var inne på sina sista andetag och ingen visste om fåglarna spelade fortfarande eller redan. Solen hann inte ner innan den vände och deras skratt och myggen försökte ivrigt att samsas i luften. Hon reste sig och tog honom i handen för första gången. Och de gick tillsammans in för att hjälpa till med jordgubbstårtan. Älska mig, sa hon. Efter ett glas till. Och han gjorde det, för resten av livet. 

Han mister fotfästet. Med flit. Trehundra hjärtan slår för honom ikväll. Två av dem betydligt starkare än resten. De vet bara inte om det än. Vädret för dagen är på väg hem men lämnar klara färger efter sig när det går och vattnet är ljummet än. Han landar mjukt, om han har otur.

Solkatter tassade över hennes kropp där hon låg med len hy i nya lakan. Det var uppenbart att hon bad om mer. Han hann inte knäppa sista knappen på skjortan innan den var av igen och de delade åter igen varandras värme. Han kunde inte låta bli, trots att de älskat i timmar, och han blev sen till det nya jobbet den morgonen. Han ljög för chefen om varför. 

Solnedgången gör honom röd. Det är vindstilla och han är det enda som egentligen händer här ikväll. Två lyckligt ovetande själar äter glass precis ovanför, som om det inte fanns någon morgondag. Länge leve lyckan, skriker de blänkande hänglåsen efter honom. Som bara för att jävlas.

De stod i köket och grälade i onödan när hon sa det och de bytte höjda röster mot en omättad tystnad. Den första tåren rann ner för hennes kind. Därefter följd av tusentals andra. Sen log han. Fångade henne när hon föll ner på golvet och höll henne i sin famn tills hon log tillbaka. Det var tidigt, i livet, i livet de delade med varandra. Men inget hade fyllt honom med så mycket mening tidigare. Inget utom hon. Han smekte henne över magen. Inget utom dem.

Han ligger på rygg. Ser hur himlen börjar att sakta men säkert tända sin kvällsbelysning.  Det är längre tillbaka än ner nu. Hans lungor gör som sandalerna utan att förvarna. Och hjärtat slår för allt vad det har. Med ens är livet klarare än på månader. Till och med klarare än motsatsen. Och han funderar på om han skulle tagit med sig vingar. Eller ändrat sig innan han flög.

Regnet dansade på fönsterbläcket. Låt henne sova, sa de alltid. Nappen höll sig kvar som om det gällde livet men filten hade annat för sig. Det tar på krafterna att älska och låta sig älskas. Och att hinna med livet emellan. Han längtade tills dess att prinsessan skulle vakna, även om det innebar en till sömnlös natt. Men först tills dess att drottningen kom hem. För på köksbordet stod en bukett med röda rosor och speglade sig i två nyputsade vinglas. Och ringen låg redo i fickan.

Han vill skrika men han hörs inte. Han kan inte ens höra sig själv. Vattnet under honom passar honom solens sista glädje men han märker det inte. Och avund tar över alla muskler i hans kropp. På dem som har fötterna på jorden. Och inte behöver göra sitt allra bästa, för att landa mjukt.

Den blomstertid nu kommer. Snart så. Vänta lite till. Hon stod längst fram med rosett i håret och med förväntan i ögonen. Nya skor och plåster på knäna. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Och hennes alldeles första sommarlov var åtta minuter bort. Bredvid honom i aulan satt hans älskade med en nalle i famnen. Grattis till ditt första år i skolan hjärtat. Kram mamma och pappa. Han tog hennes hand lite hårdare, mamman till hans dotter. Och påminde sig själv om att aldrig, aldrig någonsin, glömma det här.

Han kan nästan känna vattnet, om han tänker efter. Men han känner det som han minns det och inte som det är ikväll. Så som det känns när hon ligger naken i badkaret och blundar. Så som det känns när små händer ivrigt kör fartyg över vattenytan. Iförd en prickig baddräkt. Så som det känns efter en lång arbetsdag. Så som det känns när han är törstig. Så som det känns mot huden när himlen gråter. Och inte som det är ikväll. Hårdare än sten.


Ja må han leva ut i hundrade år. De stod vid sängkanten och fyllde rummet med klang. I nattlinnen, raggsockar och lika struliga lockar båda två. En bricka med tårta, kaffe och levande ljus stod nu på nattduksbordet och tre omsorgsfullt inslagna paket låg i hans knä. Han log. Njöt. Och innan han hunnit längre hade han dem på varsin sida om sig under täcket. Inget mer behövs tänkte han, och drog dem intill sig. Sen såg han rangliga och felstavade ord skymta fram på ett kort hon pysslat ihop i skolan. Grattis på födelsedagen världens bästa pappa. Jag älskar dig.

Han har inget val nu, hinner han sorgset tänka, innan det är för sent. Hans gestalt vill inte mer. Kraften är slut och det är bara att landa. Och hoppas att han minns vingarna nästa gång istället.