Jag trodde jag var undantaget

Jag väntar tills du kommer för jag är en sån som håller vad jag lovar, tror jag, även när du är trettiofyra minuter sen. Att jag lovade att vara snäll, är inget jag tar med i beräkningen. Jag har ord redo till mitt försvar. Tio bokstäver som jag tror kan rädda mig från allt. Sju månader.

Jag ser dig långt innan du ens är nära, precis som planerat. Men redan där är jag död. Du har redan svullna ögonlock och tröjärmen full med känslor och jag förstår att snart är jag där också. Sju månader blåser snabbt iväg. Fem tusen timmar kunde lika gärna varit två. Och jag frågar desperat mitt samvete var i helvete det var igår. 

Vad du säger fastnar som tjära i min bröstkorg och alla försvarsmekanismer som skulle jobbat med att städa bort den har gått och lagt sig. Åkt på semester. Eller dött. Och jag kan lika gärna själv lägga mig ner och dö på plats. Så kan vi ha en fantastisk begravning tillsammans.