Some people
are meant to fall in love
with each other.
But not meant
to be
together.

Skyll på den vars fel det var

Här uppifrån syns allt men hörs inget. Nedanför kastar någon av sig sandalerna och hamnar på rygg i gräset. Slut för idag. Och dagen har bara börjat. Han är mörk runt ögonen och glansig i blicken. En rynka i pannan ser malplacerad ut. Som att den bara parkerat där för dagen. För veckan. För sommaren. Skjortan snävar åt kring en genomtänkt vänsterbiceps när han tar den första, och sista, klunken av en energidryck. Som inte bidrog med ett skvatt. Hoppas den andra också är lika bearbetad. Symmetri är allt i dagens samhälle.

Längre bort på grusvägen blir ett äldre par omkörda av någon med bråttom. Han ser sen ut. Och har en bukett fula rosor i handen. Uppifrån syns allt. Men hörs inget. Vi räknar ned tillsammans. Femtio hjärtslag kvar innan han får skylla sig själv. Cykeln dyker innan han gör det. Under trädet är ögonen slutna och killen med rosorna tar ett andetag. Tar ett till. Drar en hand genom håret. Tar ett tredje. Sväljer. Och torkar av handflatorna på byxorna. Tar vad som likar ett åtta sekunder långt pepptalk med sig själv innan han ses. Och får skylla sig själv.

Tvekande tar maskulina armar om en slank rygg. Ångrar sig. Och läppar fylls med blod. Ackompanjerat med lite annat, av ren vana. Rosorna faller ödsligt mot marken. Sedan kommer en mening som blivit väl omhändertagen av både tunga och hjärta innan den fick bli sagd. Hade man kunnat läsa på nariga läppar på långt håll hade ett vädjande gått att utskilja. Men det syns tydligt hur det blir mottaget, av en stark kropp, med svart själ. Ögon som redan börjat sörja. Hjärta som tröttnat. Och allt annat, som bara hänger med.

Normalitet är allt, i dagens samhälle. Och brustna hjärtan tycks klassas som normativt i vår moderna värld. Tillsammans med allt annat som går itu. Tillsammans med nakna kroppar som tar vad de får. Och nakna kroppar, som inte får något alls, längre. Tårar rinner ner för stubbiga kinder. Och ett svar hade skurit i glas. Om det gick att höra. Långsamma händer längs varandras höfter. I fantasin. Utom räckhåll. Syret i luften har fattat eld. Och ingen av dem andas ordentligt. Tårar faller uppifrån också. Härifrån. Landar sympatiskt bredvid. Utan verkan.

Handtag. Famntag. Klapp. Eller kyss. Eller ingetdera. 
Hejdå. Vi ses. Adjö. Farväl. Godnatt. Och sov gott min vän. Ett förlåt som borde kommit vid det här laget, även om det inte hörts härifrån. Följt av mera. Mottaget som inget. När inget talar som mest. Skyll på den vars fel det är. Skyll sedan på varandra. Och hem, som tidigare varit samma, följer i stundens hetta normen, utan att tänka sig för. Sanning eller konsekvens. Både och. Tyvärr.