Dag ett.

Första dagen gjorde så ont. I hela mig. Jag sov ingenting föregående natt. För jag var för påverkad av min egen nervositet. Över att dagen efter var första dagen på något helt nytt. Och dessutom över att jag var rädd för att komma försent. Kompletterade detta med att vara fyrtio minuter tidig. 

Jag vet inte hur det är för andra. Men för mig är det ingen bra uppladdning att första dagen få höra hur jobbigt det kommer vara. Hur mycket jag kommer få slita. Att jag måste ge upp all fritid för det här. Att alla schemalagda helger och obligatoriska tio-timmarsdagar är det första jag får se. Jag vet att det kommer bli tufft. Jag vet att jag måste kämpa för det här. Men snälla låt mig upptäcka det själv. Övertyga mig om hur kul jag kommer ha på vägen istället. Så kanske jag går hem och ser möjligheter istället för motgångar. 

"Jag behöver kramas ikväll. Massor. Och länge." skrev jag. Klockan kvart över tio på förmiddagen med en växande klump i halsen. Och ett ihärdigt brännande bakom ögonlocken.
"Absolut! <3 Hur har du det??" svarade han.
"Jo tack, bra. Men jag kommer gråta när jag kommer hem."

För en melodramatiker var det en tuff dag mentalt. Kombinationen av mensemotionalitet, sömnbrist och en oerhört rastlös kropp bidrog åt det mörkare hållet. Allt jag kunde tänka på var hur all vakna tid skulle gå åt till detta. Livrädd för hur jag skulle bli tvungen att försaka så mycket av mitt välmående. Gå sönder sakta eftersom. Träningen, när skulle jag hinna med den. En panikartad tanke om hur den nyfunna kostbalansen återgår till ett enda oroligt ätande och ett vilset letande av kroppsligt lugn och balans. Och när skulle jag få tid att bara vara. Själv. Ensam. Återsamla energi? Skriva bara för min skull. När skulle jag ha tid att umgås med dem jag håller kär. Hur. 

Det här är nog inte min grej ändå. Det här är inte vad jag vill. Och om det är vad jag vill, så är jag inte redo nu. 

Sen åkte jag hem och ventilerade. Grät. Matt, både fysiskt och psykiskt. Och jag somnade och sov i hans trygga famn den natten. I fyra timmar. Innan det var dags att cykla till pendeltåget som klockan sju på morgonen därpå skulle ta mig tillbaka. Till den dröm jag så länge längtat efter att våga gripa tag om. Och nu inte ens visste om jag ville ha.
0 kommentarer