Det var höst i skogen där jag sprang.

Jag hinner tänka en hel del medan kroppen går per automatik. När sinnet får sväva fritt. Och jag tänkte på hur lättstött jag är över att människor klär sig i vinterskrud i början av Augusti. Jag vill ställa mig i deras väg. Sätta handen för hjärtat och formulera något i stil med:

Kära medborgare. Medmänniskor. Och Svenska allmänna gemenskap. 
Då vi i detta land blivit tilldelade ett helt vinterhalvår i förhållande till tre inte ens halvvarma sommarmånader, så kanske ni ska ta vara på sommaren. För i helvete. Du kommer inte frysa idag om du lämnar vinterjackan hemma. Du kommer inte dö av regn i direkt kontakt med dina smalben. Eller dina armar. Du kommer inte, i januari, tycka att arton grader och sommarregn på dina kinder är en skam. Du kommer längta. Och tycka att det här livet, som du just nu förstör, är precis vad du önskar mest. Så skärp dig. Och ta på dig shortsen igen. 

Jag hann också tänka på vad synd det är. Att lägga något, som man har tränat på i tolv år, på is. Men också vilken ynnest det är, att lägga få all den tiden och engagemanget på något annat. Kanske något nytt.

Jag tänkte på vad Amanda Schulman sa i det senaste avsnittet av Fredagspodden. Att man borde ha en nakenmiddag. Samla sina åtta närmsta vänner. Och att utan någon som helst sexuell anspelning ha en middag i kejsarens nya kläder. Ta en fördrink. Förslagsvis en stark en. Och sedan, med lite lagomt tillfixat hår och ögonfransar (kanske till och med klackar?), laga mat och samtala tillsammans. Precis som vilken kväll som helst. Förstå ändå, vilken grej. Och vilket kalas. Sedan att hon hade haft det i en känslofylld och semestrig lägenhet i Florence, jag vet inte om det gör någon skillnad i sak. 

Kommentera här: