Imorgon

Imorgon. Det brukar vara min bästa dag. Så som jag skrev om någon annan i december. Njuter av nuet med förbannat bra framförhållning. Jag skrev det om någon annan, men talade lika mycket om mig själv. Jag har alltid tänkt att imorgon blir en bättre dag. Hur ska jag må imorgon. Vad ska jag äta imorgon. Vad ska jag hinna med. Sorgligt. Egentligen. Och dags att göra något, i alla fall gradvis, åt. 

Idag har jag min sista sommardag. Sommaren var kort i år. Och jag har inte gjort något som kommer att få mig att minnas den. Inte på riktigt. Mest blåst pengar, på absolut ingenting. Idag har jag har köpt pendelkort. Och packat väskan. Nästan bestämt vad jag ska ha på mig. Och planerat en väg dit som tar trettio minuter längre tid än den väg jag borde ta, bara för att jag är rädd att jag ska tappa bort mig. Inget risktagande första dagen, då är jag redan lagom vilse som det är. 

Du har klarat av "första dagen" förut, sa hon. Det kommer gå bra.
Ja, jo. Det har jag väl förståss. Men jag har aldrig innan testat första dagen av det här. Det är en mycket underlig känsla att känna sig toknervös och otroligt modig samtidigt. 

Imorgon börjar jag spela livet på en högre svårighetsgrad. Tar ett steg åt, vad jag verkar tro mig vara, rätt håll. Och faller. Antingen handlöst. Eller fullkomligt pladask för det. 

På onsdag, imorgons imorgon, åker sommarens huvudpersoner till annan ort. En sextio mil norrut. Och de andra två fyrtioen gånger så långt söderut. Mamma kommer inte heller vara hemma. Typiskt. Jag känner på mig att jag kommer behöva kramas. Hårt och länge. Samt ventilera. För imorgon, då tar jag ett mastodont stort kliv. Och jag har inte den minsta aning om var jag egentligen är på väg. 


The key to success is to start before you are ready.
- Marie Forleo

Kommentera här: