Reflektion.

Jag hade inte sprungit på ett tag. Jag sover dåligt i genomsnitt varje natt. Och jag känner mig matt nu för tiden. Så jag förstod att det skulle bli tungt. Med stumma ben tog jag mig ut i ösregnet. Perfekt. Regn och löptur, två av de saker som får mig att tänka som allra bäst. Det blev bara fem fruktansvärt långsamma kilometer. Men oändligt många tankar. Är det någon som skulle vilja veta vad jag tänkte på? Jo,Jag tänkte på hur jag har återerövrat sommaren. Jag har tagit kontroll över min årstid sommar. Detta föll in i funderingarna förmodligen för att det var höst i skogen där jag sprang.

Tidigare somrar har varit en sorg. Det har varit en kropp som ska hanteras i badkläder. Det har vart tid som skulle tas till vara på trots att kraften inte finns. Och tiden har varit så knapp, att när man väl haft orken tillbaka, så har den hunnit ta slut. Det har varit väder som inte varit som det borde. Och känslor som inte varit där de skulle. Det har varit glassar och rabarberpajer som inte kunnat ätas. Eller ätits och sedan ångrats. Det har varit en brist på kreativitet som kliat i fingrarna. Men vilken det varken funnits tid, ork eller inspiration att göra något åt. Tårar som fått för mycket utrymme. Eller för lite när de verkligen hade behövts. Det har varit tolv veckor jobb i sträck utan ens två dagar ledigt i rad. Det har varit självdestruktiva morgonpromenader. Det har varit passande av katter och blommor och jobb med för hög lön men ingen tid eller lust att göra något av pengarna. Tidigare somrar har varit en sorg.

I år jobbar jag nästan lika mycket. Jag har en tenta som hela höstens csn hänger på och hittills en stressande nästan obefintlig diciplin. Jag hade halsfluss och trettionio graders feber min enda lediga vecka. Och det regnar mest hela tiden. Men den sista december utnämnde jag år tvåtusensjutton till potatisens år. Och jag äter minst tre stycken om dagen. Jag har inte tränat på tre dagar av den enkla anledningen att jag inte har haft någon lust. Och jag har hittat baddräkten. Vilket gör att jag för första gången i mitt liv är den som föreslår att vi ska åka och bada. Jag har någon som håller mig om höfterna och säger fina ord. Någon som ger mig en känsla av att jag är fin. Att jag kan slappna av. Även i badkläder. Jag har hittat en balans mellan diagnoser och träning och kost och hunger och allt däremellan. Jag mår bra. Och det var, rent utsagt, jävligt länge sedan jag kunde säga det, alldeles helhjärtat.

Fantastiskt. Ellerhur? 
1 Soldatvägen:

skriven

Man blir så jävla glad av att läsa. För att du är bäst, starkast och min favoritperson. Och hon ska få må bra, jämt ❤️

Svar: ÄLSKAR DIG
Fanny Gunneson

Kommentera här: