Reflektion.

När hon frågade vad jag hade gjort under dagen sa jag Inget speciellt egenetligen, men jag har köpt lite pynt till nyår och sådär. Hade jag bara vetat, när hon ställde den frågan, att de planerat en stor nyårsfest som jag inte var bjuden till. Då hade jag ljugit. För jag fick en klump i halsen sen när jag fick veta. De styr en nyårsfest, småbarnen är också bjudna. Men inte vi. Inte för att jag vill komma. Inte alls.  Men jag kanske inte hade behövt säga något om pyntet. Som ett barn, som pyntar upp inför kalas. Utan att någon sedan kommer. Lite så kändes det. 

Jag tänker elaka tankar innan jag går och lägger mig. Men jag tänker lyckliga tankar innan jag somnar. Försvarar mig för mitt inre med att nyår fortfarande är nyår oavsett om man är fyrtio personer. Eller om man är fyra. Som vi. Mitt tvåtusensjutton har varit fantastiskt. I kontrast till året innan. Och det hade jag firat med tomtebloss och ballonger om jag så hade varit helt alena också.
0 kommentarer

Lista.

Ord, kring vilka jag behöver tänka efter en extra gång när jag ska stava:
- Rekord
- Samarbeta
- Plötsligt
- Publik. Har sedan urminnes tider sagt (samt felaktigt ansett korrekt) prublik.

Serier, vilka jag påstår att jag har sett trots att så inte är fallet:
- Lost.
- One Three Hill.
- Game of Thrones. Har i själva verket endast sett två säsonger.
- Prison Break.

Företeelser, jag ljuger om (för mig själv eller andra) för att underlätta min vardag:
- Signalfel på pendeltåget.
- Jag har slut på batteri.
- Jag har råd.

Mat, som jag tycker väldigt mycket om men äter väldigt sällan:
- Tzatziki.
- Risotto.
- Fläskfilé.

Allmänbildning, som jag inte riktigt har. Men ger intrycket av att kunna mycket om:
- Politk.
- Böcker.
- Hantverk i kombination med händighet.

Länder, jag tror att jag har varit i. Men varje gång inser att, I have not:
(Mellanlandningar icke räknade)
- Norge.
- Portugal.
- Frankrike.

Saker, jag för år sedan sa inte var min grej, som jag numera gör. Och uppskattar:
- Har en relativt stabil relation med någon jag inte är kär i, och som heller inte är kär i mig.
- Gymmar.
- Skriver rim som egentligen inte rimmar, medvetet.

Prenumerationer, jag snyltar på av någon annan:
- Storytel
- Netflix.
- HBO.

Resor, jag gjort som jag önskar hade blivit annorlunda:
- Jag åkte till Alicante med min första kärlek. Önskar att vi hade älskat varandra mer under tiden, medan vi fortfarande verkligen gjorde det. 
- Vi spenderade denna julafton en bit utanför Malaga. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Egentligen.

Underhållning, jag tycker att alla bör lyssna på. Alternativt se:
- William Spetz, Vinter i P1.
- Fredrik Backman, Sommar i P1.
- Disney's Skattkammarplaneten.
- HBO's Big Little Lies. 
0 kommentarer

tjugofjärde december.

Vi säger god jul och så när vi vaknar. Såklart. Men jag är så irriterad, hela dagen. På pensionärstempo. På oregelbundna mattider. På kommentarer som "du är duktig å äta du Fanny". Eller "Ja men vad bra att du blev mätt". Och helt i onödan. Och trots att jag är bland palmer. Bland delvis blå himmel. Och D-vitamin. Så längtar jag hem. Räknar ner dagar tills vi ska åka härifrån. Jag tänker att, jag uppskattar min lilla lilla familj, så himla mycket, alla dagar utom julafton. Jag längtar efter människor som av legitim anledning inte har tid med mig idag. Och jag frågar dem på Snapchat om det är illa att jag längtar till nyårsafton innan julafton hunnit halvvägs.

Jag springer sex kilometer. Hälften i nedförsbacke. Och resterande i motvind. Jag förstår inte hur min nya löparklocka fungerar förr än jag sprungit klart. Och jag är så hungrig när vi äntligen ska äta så jag knappt hinner smaka på maten. Köttbullarna var goda. Tror jag. Det var å andra sidan inte så mycket mer än så. 

Jag sitter på balkongen och lapar sol mot mina kinder. Ser inte ens Kalle Anka. Eller Kan du vissla Johanna? Bara hör det genom balkongdörren. Tänker att, ja det hade varit ganska mysigt hemma hos någon annan. Och kollar nästan demonstrativt åt andra hållet när jag går förbi. Tror att vi ska se Tomten är far till alla barnen ikväll. Det är ändå tradition. Eller ja. Det var tradition, innan min lilla lilla familj blev ännu mindre. Och dessutom gick itu.

När vi tar en promenad efter maten, mamma och jag, så får jag pusta ut. Vi går upp och ner för berg. Och fram och tillbaka längs strandpromenaden. Säger att saker och ting inte riktigt är som vi vill ha det. Men heller kanske inte kunnat bli annorlunda. Hon håller med mig. Vi pratar om nästa års jul. Hur vi ska göra om och göra rätt. 

Så nu blickar jag framåt istället. Till nästa träningspass. Till jag ska få komma hem. Finna lugn och ro på hemmaplan. Till att jag ska få mysa i soffan på Prästgårdsgatan. Tills jag ska få somna tillsammans med någon, som råkar vara bra på att kramas. Och till nyårsafton.
0 kommentarer