The million dollar question.

Jag lägger kvällen i blöt. Släcker lampan och stänger dörren. Så mörkt och så tyst som möjligt tack. Låter det rinna över. Sätter på listan Fredagsmys på Spotify och känner med hela hjärtat till Bon Iver och Something just like this. Kanske för att jag i tre dagar varit ständigt omringad av femton personer som alla bara vill. Prata. Vara. Höras. Och nu kommit hem till en tyst vardag som ivrigt står runt husknuten och väntar på att få jävlas med mig. Jag skulle aldrig ha stigit av tåget. Bara åkt i all oändlighet och haft helgen i handen föralltid.
 
Eller kanske för att jag är lite trasig. Både inombords och utanpå. Eller för att det bara är det ena som syns. I form av världens fulaste strumpa.

Kanske för att det var så länge sedan som känslorna fick spelrum. Eller för att de gör precis som de vill alldeles för ofta. Jag vet inte. Kanske för att tårarna tagit semester under en längre period och nu hittat hem. Eller för att det som alltid skrattar och ler, låter högst, nu är fullkomligt genomskinligt. Jag vet inte. Kanske för att Umeå lade sina armar om mig och sa precis vad jag behövde höra. Eller för att Uppsala gjorde tvärt om. För att mycket ballanserar på styva linan. Men inte med graciösa piruetter och felfri balans. Nej kämpandes för livet. 

Sedan tar jag i från tårna. När jag redan har allt på utsidan, gömt under täcket. Och jag ställer självmordsfrågan. The million dollar question. Och väntar otåligt på svar med suddig blick på mobilskärmen. Som om jag inte redan visste, att oavsett vad svaret blir, så går jag i ännu fler bitar. 

Kanske tappar jag greppet ikväll för att jag helt plötsligt blir tjugotvå på fredag. Eller för att jag ständigt har för höga förväntningar. På mig själv och på alla andra. Eller för att jag inte klarar av att inte känna mig behövd. Kanske för att jag inte vill se på, utan vara mitt i det. Eller för att jag än bara inte lärt mig hur det funkar, det där med att känna allt för starkt hela tiden. Det där med att man tydligen kan älska någon tills man går sönder. Och sedan helt plötsligt inte göra det längre. Och då gå sönder av den anledningen. När allting egentligen är precis som det ska vara, inte kunna finna ro i det. 

Kanske skulle jag ställa mig utanför fönstret, likt Romeo för sin Julia. Men istället för att förklara min eviga kärlek, förklara min eviga sorg. Klargöra att det tar upp halva min hjärnkapacitet, fast att jag inte ens vill. Eller sjunga en lugn cover på You got me wrapped up, around your finger. Kompandes mig själv lite halvdant på akustisk gitarr. Med en ömmande blåsa på vänster pekfinger. Precis som du ömmar. Och sedan. Innan du hinner stänga fönstret och vända ryggen till. Demonstrativt skära ut den del av mitt hjärta som motivlligt tillhör dig. Och lämna det på gatan. Typ som Romeo. Fast med flit.

Det är klurigt. Läsa någons lögner. Eller lita på en sanning som är minst lika påhittad. Av någon annan, eller sig själv. Att vinna Maffia på en tretimmarsresa hem från Sundsvall. Att försvara sig med åtta starka åsikter och en detektiv som pekar emot en. När man vet att man är god. Eller bara en oskyldig bonde. Lika klurigt är det att känna något, men förklara för sig själv att man är oskyldig. God. Och att det är någon annan som styr spelet.

Måndag

07:34 Vaknar ändå rimligt utvilad (det vill säga inte utvilad alls) i förhållande till hur få timmar jag sovit. 

08:07 Gör en smoothie på havreghurt, proteinpulver, avocado, blåbär och päron. Den smakar päronsplit, men 
har en ganska obehaglig färg. Dricker två tredjedelar. Och vatten. För det är viktigt, även om jag får kämpa i mig det.

09:32 Befinner mig på Ica Kvantum för att handla mat. De dyraste äpplena, vegansk ost, övermogen avocado, lax och lite annat. 

10:50 Står i kassan på Stadium för att betala ett par svarta kompressionsstrumpor som får mig att se ut som en till åren kommen elitidrottsman som vägrar ge upp. Säger till min vänstra benhinna att Nu får du fan se till att skärpa till dig.

11:28 Äter lax till lunch och intar soffläge. I princip samtidigt. 

12:45 Cyklar till skolan iförd springskor och stödstrumpa. Full med Iprentabletter. Allt i förebyggande syfte. Och efterbyggande. Och undertidenbyggande. Hatar att vara trasig.

13:57 Somnar. Olämpligtvis. Då tanken på föreläsningar är att man ska lyssna på föreläsaren. Samt i detta fallet lära sig om inlärning. Men det hela var inte så svårt, som tur var.

15:00 Har rast och äter medpackad matsäck i form av äggmacka. 

15:57 Är en uns mer allert. Lagom tills dess att det är dags att åka hem. 

16:33 Äter det mesta som finns hemma i mellanmålsväg pga. oskäligt hungrig. Äpple. Yoghurt med diverse tillbehör. En smörgås med påläggskyckling (att rekommendera!). Samt lite vegansk ost, bara för att. Till föreblivelse för utebliven middag pga. detta alldeles för stora och för sena mellanmål.

17:05 Återintar soffläge tillsammans med Youtube på telefonen.

17:23 Batteriet tar slut. Typiskt. 

17:51 Hämtar gitarren och börjar bläddra i mammas notböcker från stenåldern. Vispop 10 och 12, Tjejernas Hits (med någon iförd utsvängda jeans på framsidan), HITS 90, Musikskatten och 50 Svenska Hits. I en av dem stod mammas namnteckning med det efternamn hon hade för tre efternamn sen.

18:14 Sjunger följaktligen för full hals och vid försök av att kompa mig själv upptäcker jag en ömmande blåsa på mitt pekfinger. Som konsekvens av en enorm mängd av gitarrspelande denna föregående helg. Gentemot hur mycket jag spelat innan alltså.

18:34 Gränslar Aggressiva Allan (min otroligt otuffa cykel) och möter upp huvudpersonerna på Prästgårdsgatan. Cyklar glatt på torr asfalt, lyckligt ovetande om vad som komma skulle. 

19:52 Är mitt i en on going badmintonträning. Med ömmande benhinna men i alla fall en förbannat babeig strumpa på. Monsieur tränare var en aningen missnöjd med den mentala intensiteten. Men vi var nog lika missnöjda med hans mentala intensitet. Så det jämnar väl ut sig i längden. 

20:42 C: "... och så kanske jag ska träffa lite kompisar också."
K: "Klart du ska vara med kompisar, det är ju det sportlov är till för!"
F: "Tur att jag inte har något sportlov då."
C: "Va?"
F: "Ja men jag har ju inga kompisar att umgås med. I alla fall inte här."

20:48 Stretchar och förgrymmar mig över att mina allra bästa vänner är utspridda över hela Sverige. Egentligen vill jag samla ihop dem och ha dem i mitt vardagsrum hela tiden. Allihop.

21:11 Står svettig i en idrottshallstambur och skrattar okontrollerat tillsammans med kalaspersoner. Vill egentligen inte gå hem. Men det måste man ju. 

21:34 Äter. Helt i onödan. Men det var gott.

22:09 Smsar med någon som är född ettusensjuhundranittio dagar efter mig. För att jag känner mig ensam. Och för att det är mysigt med sällskap på kvällen. Kanske har vi närliggande mental ålder. I alla fall ganska. Och det är därför det ändå fungerar. 

23:00 Tackar för att jag känner att ikväll kanske, mot alla odds, blir en av de kvällar jag faktiskt kan somna. Och slipper lägga tre timmar på att lyssna på podcasts och vrida på kudden. Så jag skyndar mig, för att inte komma ur flowet. Och...

23:10 ... somnar. 

More than words


Jag sjunger mer än jag spelar egentligen. Men det är en väldigt fin klang i den här makapären, som jag lade på hyllan efter att Blomgatan brillierade ut mig. Nu några år senare så insåg jag att, egentligen, vad är det som säger att jag inte ska spela bara för att det finns andra som är bättre. Så kan man ju inte tänka. För då skulle man ju inte våga göra något alls. Dumt alltså.

Så nu är vi vänner igen. Jag och den vackra gitarren som jag fick i julklapp av världens mest fantastiska morfar. Jag slänger mig med Cm, Cadd9 och F och hoppas att han ser mig från himlen. Är stolt över att jag ändå försöker. Och sjunger för oss båda. Han var så noga med att jag skulle ha en riktigt bra. Han satt på en pall i musikaffären med tunga ögonlock och spelade med sina starka gitarrhänder. Testade klangen. Hans händer hittade bättre över gitarren än vad man hittar i sitt eget hem. Tre veckor senare fanns han inte mer, det visste han nog redan då, och det var just därför det var så viktigt. Det är den finaste (och förmodligen dyraste) present jag någonsin fått. Jag vore ju ett kvastskaft till begåvning om jag låter den ligga orörd.

Även om min högerhand är fullkomligt bakom flötet och inte riktigt i fas med den vänstra, så känns det som en fullt rimlig söndagssyssla. Ära livets musikkonstnär, min morfar själv, ta hand om benhinnan och återuppliva musikörat. Kanske det är ytterligare ett sätt att hitta sig själv på. Utöver yoga och andningskontroll, menar jag. Att helt enkelt lyssna på sin egen röst. Höra sig själv. Och spela sönder fingararna i en ljusgul tjocktröja.