More than words


Jag sjunger mer än jag spelar egentligen. Men det är en väldigt fin klang i den här makapären, som jag lade på hyllan efter att Blomgatan brillierade ut mig. Nu några år senare så insåg jag att, egentligen, vad är det som säger att jag inte ska spela bara för att det finns andra som är bättre. Så kan man ju inte tänka. För då skulle man ju inte våga göra något alls. Dumt alltså.

Så nu är vi vänner igen. Jag och den vackra gitarren som jag fick i julklapp av världens mest fantastiska morfar. Jag slänger mig med Cm, Cadd9 och F och hoppas att han ser mig från himlen. Är stolt över att jag ändå försöker. Och sjunger för oss båda. Han var så noga med att jag skulle ha en riktigt bra. Han satt på en pall i musikaffären med tunga ögonlock och spelade med sina starka gitarrhänder. Testade klangen. Hans händer hittade bättre över gitarren än vad man hittar i sitt eget hem. Tre veckor senare fanns han inte mer, det visste han nog redan då, och det var just därför det var så viktigt. Det är den finaste (och förmodligen dyraste) present jag någonsin fått. Jag vore ju ett kvastskaft till begåvning om jag låter den ligga orörd.

Även om min högerhand är fullkomligt bakom flötet och inte riktigt i fas med den vänstra, så känns det som en fullt rimlig söndagssyssla. Ära livets musikkonstnär, min morfar själv, ta hand om benhinnan och återuppliva musikörat. Kanske det är ytterligare ett sätt att hitta sig själv på. Utöver yoga och andningskontroll, menar jag. Att helt enkelt lyssna på sin egen röst. Höra sig själv. Och spela sönder fingararna i en ljusgul tjocktröja. 

Kommentera här: