The million dollar question.

Jag lägger kvällen i blöt. Släcker lampan och stänger dörren. Så mörkt och så tyst som möjligt tack. Låter det rinna över. Sätter på listan Fredagsmys på Spotify och känner med hela hjärtat till Bon Iver och Something just like this. Kanske för att jag i tre dagar varit ständigt omringad av femton personer som alla bara vill. Prata. Vara. Höras. Och nu kommit hem till en tyst vardag som ivrigt står runt husknuten och väntar på att få jävlas med mig. Jag skulle aldrig ha stigit av tåget. Bara åkt i all oändlighet och haft helgen i handen föralltid.
 
Eller kanske för att jag är lite trasig. Både inombords och utanpå. Eller för att det bara är det ena som syns. I form av världens fulaste strumpa.

Kanske för att det var så länge sedan som känslorna fick spelrum. Eller för att de gör precis som de vill alldeles för ofta. Jag vet inte. Kanske för att tårarna tagit semester under en längre period och nu hittat hem. Eller för att det som alltid skrattar och ler, låter högst, nu är fullkomligt genomskinligt. Jag vet inte. Kanske för att Umeå lade sina armar om mig och sa precis vad jag behövde höra. Eller för att Uppsala gjorde tvärt om. För att mycket ballanserar på styva linan. Men inte med graciösa piruetter och felfri balans. Nej kämpandes för livet. 

Sedan tar jag i från tårna. När jag redan har allt på utsidan, gömt under täcket. Och jag ställer självmordsfrågan. The million dollar question. Och väntar otåligt på svar med suddig blick på mobilskärmen. Som om jag inte redan visste, att oavsett vad svaret blir, så går jag i ännu fler bitar. 

Kanske tappar jag greppet ikväll för att jag helt plötsligt blir tjugotvå på fredag. Eller för att jag ständigt har för höga förväntningar. På mig själv och på alla andra. Eller för att jag inte klarar av att inte känna mig behövd. Kanske för att jag inte vill se på, utan vara mitt i det. Eller för att jag än bara inte lärt mig hur det funkar, det där med att känna allt för starkt hela tiden. Det där med att man tydligen kan älska någon tills man går sönder. Och sedan helt plötsligt inte göra det längre. Och då gå sönder av den anledningen. När allting egentligen är precis som det ska vara, inte kunna finna ro i det. 

Kanske skulle jag ställa mig utanför fönstret, likt Romeo för sin Julia. Men istället för att förklara min eviga kärlek, förklara min eviga sorg. Klargöra att det tar upp halva min hjärnkapacitet, fast att jag inte ens vill. Eller sjunga en lugn cover på You got me wrapped up, around your finger. Kompandes mig själv lite halvdant på akustisk gitarr. Med en ömmande blåsa på vänster pekfinger. Precis som du ömmar. Och sedan. Innan du hinner stänga fönstret och vända ryggen till. Demonstrativt skära ut den del av mitt hjärta som motivlligt tillhör dig. Och lämna det på gatan. Typ som Romeo. Fast med flit.

Det är klurigt. Läsa någons lögner. Eller lita på en sanning som är minst lika påhittad. Av någon annan, eller sig själv. Att vinna Maffia på en tretimmarsresa hem från Sundsvall. Att försvara sig med åtta starka åsikter och en detektiv som pekar emot en. När man vet att man är god. Eller bara en oskyldig bonde. Lika klurigt är det att känna något, men förklara för sig själv att man är oskyldig. God. Och att det är någon annan som styr spelet.

Kommentera här: