-

Du det verkar iskallt inatt,
kanske bäst jag stannar kvar.




Förtrogenhet

Jag skriver överallt. Du finns överallt. Och på något sätt känns det som att jag sitter på inside information. Jag har nycklarna till alla lås. Bara ta mig i handen så tar jag dig var du vill. För jag kan dig. Och jag läser varje ord du säger. 

Ibland tror jag min välvilja är för stor för mitt eget bästa. Och för andras bästa. Min energiansamling har mist sitt lock och spridit ut sig på alldeles för många plan. Nu är det kurragömma för att pussla ihop den. Kontrollera den. Eller ens förstå vad det är den är till för, egentligen.

Ge det tid. Ge er space. 
Sa hon.
Och jag blev besviken.
Tills jag insåg att hon hade rätt.
Och blev besviken igen.
Förstod att allt kanske inte är mitt uppdrag.
Och att man inte alltid orkar vara sitt bästa jag.
Med eller utan lock. 
(Tro mig, jag borde veta.)

Att då ingen annan har rätt att sätta nycklarna i låsen. 

Backa. Och se det utifrån. Eller lär dig att titta bort. Det är en bra egenskap att vilja väl. Att inte kunna lämna någon, något eller någonstans, trasigare än när man kom. Men det gäller också att inse att alla inte vill bli lagade, precis just jämt. Att allt inte går att lösa över en natt. Med ord. Eller ens med kramar. Och att man inte kan tvinga någon till att öppna sina dörrar, bara sådär. 

Hon hade helt rätt. Så jag backar. Vänder blicken därifrån. Och går åt andra hållet. 
Vid önskan av att hålla mig i handen, får du då ta min först.