Kapitel

Står i livets tröttaste dusch och i princip väntar på att mitt hår ska bli blött. I ett badrum på två kvadratmeter men som ändå rymmer tre speglar. Dörren är öppen. Även då spegelbilden skriker mig i ansiktet så känns det just nu som det enda som fortfarande behövs ändras på. Tänk att det bara behövdes bytas ut en siffra. Byta år. För att faktiskt det mesta skulle kännas väldigt mycket bättre. 

I åtta minusgrader och under stjärnklar himmel har vi sjunkit ner i en jacuzzi. Med tända ljus omkring förklarar vi för varandra att det är vackert att känna. Även om vi redan vet att vi har samma åsikt. Vi pratar vanor, mod och saker vi vuxit ifrån. Eller ihop med. Så som platser, personer och egenskaper. Samt hur fint det är att vi hittat varandra. Och att det bara tog några månader för det att kännas som en självklar och livslång vänskap. När vi hade skrynklat ihop våra fingrar nog och druckit upp våra koppar te så frös vi näst intill ihjäl i fyra sekunder innan vi kommit in. Och sedan duschade vi tillsammans i en trång takdusch, varmare jacuzzin. 

Ibland ändå, har man sån tur i oturen.

Jag tänkte också bara tydliggöra för migsjälv (samt lite för er) att jag kom in på Psykologi A. Vilket jag inte ens har betyg till egentligen. Men på något sätt tror jag att livet tyckte synd om mig. Insåg att en människa kan inte ha hur mycket motgångar som helst utan att gå under. Så det gav mig lite flyt. Och lite tur. Och så fruktansvärt mycket tacksamhet och glädje. För att fira har jag köpt biljetter till James Newton Howard i november. Där ska jag försöka att känna så mycket jag kan, till musiken till några av de allra bästa filmerna som hittills är gjorda. Och så satte jag ett datum. Den tjugosjunde augusti. Där jag har två vägar att välja mellan gällande min framtid. Så skönt ändå, att ha det bestämt att det är då det avgörs. Och jag behöver inte fundera så mycket utan bara ta ett beslut. Och sen är det klart. 

Tänk ändå, att det tog två veckor, för ett år att redan vara bättre än det förra. 

Jag har planerat in helger att umgås. Mer med hon på Soldatvägen. Med mamma. Med Umeå. Och med trehundrameter bort. Och jag har födelsedagar att se fram emot. Både andras och min egen. Jag har så mycket filmer att se. Och efter en överlevnadsutmanande höst, får jag nu min första lite större lön sedan evigheter tillbaka. Jag har rensat min Spotify samt min garderob. Och jag försöker att inte bry mig att mina jackor sitter tight för tillfället. Det är bara tillfälligt. Det skrek jag också tillbaka till speglarna. Det är bara tillfälligt.

Visst är det härligt med söndagar trots allt. Att kunna vända blad. Igen. Och igen och igen. Om man vill. Att imorgon börjar ett nytt litet kapitel med helt blanka sidor som jag kan skriva precis vad jag vill på. Exakt det ska jag göra. Noggrannt. Och så får vi se om jag är lite nöjdare med tillvaron då jag får ändra en siffra till. Då jag fyller tjugotvå. Vi får se. Eller snarare, ni får se. Jag ska se till. 
1 Soldatvägen:

skriven

Jag går in här jämt och ständigt. Jag läser varje text oräkneliga gånger. Ännu mer när jag saknar dig, vilket i och för sig är alltid. Du är det absolut bästa i mitt liv. Och det kommer aldrig finnas något eller någon som jag kommer kunna beundra lika högt som jag beundrar dig. Både dig som person och din enorma skrivartalang. Du hänför mig, gör mig mer än ofta helt mållös i ditt sätt att vara. Och påminner mig varje dag att det är helt rätt att älska dig på ett ovillkorligt vis.

Så du anar inte hur ärofullt det är att vara Soldatvägen i din text. Och att spendera livet med dig.

Kommentera här: