Mamma, jag håller på att bli en tönt.

Hon bara skrattade.

Jag har desperat verifierat min identitet på diverse hemsidor och pappersark. Det är mycket, det här med universitetsstudier. Passerkort, mecenatkort, studentförsäkran, csn, studentportalen, schema, seminariegrupper och tentamensanmälan. Och mitt i denna röra ska man förstå vart man ska. Hur man ska hinna med. Och komma ihåg allt som man lärt sig. Allt man borde lärt sig och allt man inte ens visste att man skulle lära sig. Och snabbt går det. Himmel och pannkakor. Raketfart alltihop.

Och så ska man ju bli en i gänget också. 

Nollning och faddring och liknande aktiviteter för att le glatt mot varandra och lära känna varandra illa kvickt. Och inte riktigt på riktigt heller. Utan helst med så mycket sprit som möjligt i blodet. Det är så det funkar det här studentlivet i Uppsala. Och jag tror bara inte riktigt att det är min grej. Jag vill in på djupet, med detsamma. Sitta i soffan med te och lära känna inifrån. Jag vill veta om snedsteg och åsikter och livserfarenheter. Samma sak vill jag berätta om mina. Klicka. Så som det sägs.

Uppsalas nationsliv är något som hör studentlivet till. Jag har lagt det senaste två veckorna till utvärdering och detektivarbete. Nervöst har jag försökt leta mig till vad som är coolast. Bäst. Och festligast. Tills dess jag fångade mig själv i akten av att se vilken av nationerna som har flest och bäst föreingar. Planera in en löparträff i mitt schema. Var jag kan hitta teatergrupp. Eller volleybollträning. Var det serveras frukost och nybörjarbasket på lördagar. Var det finns en skrivarklubb. Eller en bokcirkel. Och det skulle inte förvåna mig om jag, framöver, överväger om jag är den typen av människa som vore bra på schack. Eller typ trombon. Och inte lade jag en tanke vid krökartorsdag på Stocken eller after-ski-resor till Alperna. I sånna fall kan vi väl spela spel. Eller bara åka skidor.

Mamma, jag håller på att bli en tönt. Hon bara skrattade. 

Jag har försäkrat mig om, i telefon med både Gävle, Umeå och Umeå igen, om att det är okej att inte vara partaj från början. Att låta partajet komma till en själv. För så länge man hänger med rätt personer så är partaj kalaskul. Men det måste ske i rätt ordning. Först vänner, sen partaj. Inte tvärt om. Och speciellt inte samtidigt. Inte för mig. Jag har försäkrat mig om, med hjälp av alla tre, att man hittar rätt med tiden. Att om man drar en snedfylla första onsdagen så kanske man hittar först. Men inte säkert mest rätt. Och jag försäkrade mig om att jag garanterat inte är själv i dessa icke festiva tankar. För de höll med mig, allihop. Och då måste det ju finnas fler som också gör det.

Kommentera här: