Sommarsöndag

Sexigt va? säger jag när han kliver in genom dörren. Han ler. Tar av sig skorna, sätter sig hos mig i soffan och ställer ett paket Alvedon på vardagsrumsbordet. Sånna som smälter på tungan. Han stryker över min svettiga panna. 

Jag har precis lyckats få i mig dagens första och slutligen enda mål mat, trots att klockan är sjutton minuter över åtta på kvällen. Jordgubbar, fryst mango och yoghurt. Innan dess har jag inte ätit på tjugotvå timmar. För jag gråter varje gång jag ska svälja. Det höll på att bli 6-1dieten där ett tag.

Det finns inte tid till att vara sjuk, det var ju nu jag skulle njuta av livet. Tänker jag. När jag ligger i frossa under en orange filt på närakuten och väntar på att jag ska få träffa någon som jag desperat kan be om Penicillin. Det smattrar mot fönstret och en sköterska har stoppat om mig. Jag har gråtit för henne också. För att jag inte ätit sedan igår kväll. För att jag inte kommer kunna åka iväg på det som jag sett fram emot mest med den här sommaren. För att jag har ont i ryggen. Har ont i huvudet. I öronen. I nacken. I låren. Och så fruktansvärt ont i halsen. Sådär så att jag hellre spottar än sväljer mitt eget saliv. Sådär så att jag, trots att jag vanligtvis tappar gnistan efter mer än fyra timmar utan mat, nu valt att inte äta något på tjugo timmar. För att jag har feber. För att jag är själv, och ensam. Och hon stoppar om mig lite till.

Hon heter Maud och ser ut som att hon precis kommit tillbaka från tre veckor på Mallorca. Hon har något snällt och varmt i blicken och säger att, när saker inte blir som man tänkt sig, så är det säkert en mening med det med. Så brukar hon trösta sina döttrar, säger hon. Det funkar helt okej på mig också, och jag låter tårarna rinna.

Jag har feber. Och svettas igenom alla mina kläder. Men jag har i alla fall tagit Penicillin nu. Och dagens femte Ipren, trots att en bara får ta tre per dygn. Jag ringer SAS. Talar om för den unga rösten på andra sidan att jag inte kommer kunna flyga mellan Stockholm-Arlanda och Malmö-Sturup klockan tio över åtta imorgon bitti. Lägger på. Och gråter lite till. 

Nu. När tidigare somrar varit en sorg. Nu. När jag sagt till mamma, och till alla andra, att jag inte minns senaste gången jag mådde såhär bra. Att han, på sex veckor, förändrat hela mig. När jag hittat balans och hittat baddräkten. Precis just då smällde livet mig över kinden, gav mig uppemot trettionio graders feber och tjugotvå timmar motvilligt utan mat. Och tog så mycket ifrån mig, om än endast tillfälligt.

Sexigt va? Sa jag när han klev in genom dörren. Han log. Tog av sig skorna, satte sig hos mig i soffan och ställde ett paket Alvedon på vardagsrumsbordet. Sånna som smälter på tungan. Han strök över min svettiga panna. Och såg på mig med något så snällt och så varmt i blicken.

Jag tycker alltid du är sexig. 

Kommentera här: