En dikt om dig. Om mig. Som du ändå inte kommer fatta.

Emotionell och fenomenal
lite obstinat, men du är likadan, så.
Drastiska, hastiga kärleksaktioner
med entusiastiska intentioner.
Det finns värre än oktober, tro mig.
När du eller jag vill känna, känna sig hemma
eller lämna, skvallra och hämnas.

Jag tar femtio långa andetag, det är tyst så jävla länge.
Är du kär i mig, skär i mig. Bränner i den här kalla sängen.
Finner mitt nu, långt under din hud
gör du samma?
Vet precis hur, som med din signatur,
ska vi stanna?
Fortsätter att hålla kvar, tar ord du varken kan eller har och förklarar.
Känner klart innan du talar, innan du säger vad vi är, är påväg att vara.
Håller med dig, om allt, vi är klara
med att prata.

Jag längtar efter att flytta bort, för att slippa längta hem,
när jag håller perongen, för hundrade gången, i handen igen.
Natten håller monolog, tar visdomsord som ifrån katalog
Och det är värt en stor eloge,
det krävs ett stort mod, att stå emot.
Ge upp, gå hem och andas.
Bara kapitulera och landa.
Men jag har fem sängar mellan att vandra
bland annat din och min och mammas.
Och däremellan, inte allt för sällan, en hel del famnar.

Vaknar efter fjorton timmar, springer, simmar, in i dimman
Bråttom med att vara, känna, älska, somna, komma ihåg och hinna.
Stressar, lessnar, lyssnar, kysser. Försöker tänka efter innan.
Men du tar och du rör, du är tyst men du hör
Och då, precis då. Ja, då vill jag dö.
1 kommentar
Linda

Helt jävla fantastiskt!

Svar: TACK <3
Fanny Persdotter