Vecka fyrtiosju.

Jag har varit golvad sedan måndagen vecka fyrtiosex. Det hade varit okej. Om det inte vore så att jag redan varit golvad alldeles för många gånger detta år. Redan. Jag levde horisontellt måndag till lördag. Fick ont i kotor och leder för att jag inte rörde mig ur fläcken. Och ont i resten av kroppens komponenter för att det är så sjukigheter fungerar. Jag rör fortfarande inte på mig. Är fortfarande golvad. Fast mer psykiskt nu. Och lite i halsligt.

Jag ljög, sa att jag hade feber i två dagar längre än vad jag egentligen hade. Sju dagar, istället för fem. Energin var väl ungefär lika med samma ändå. Och när jag redan har missat mer än halva av det aktuella projektarbetet i skolan, så gjorde det inte så mycket. Tänker att, jag kan ju ändå inte kliva in och styra och ställa nu. Med tre dagar kvar. Och då kan jag lika gärna låta bli att kliva in alls.

Är du stressad mycket? Sa mamma. Sa han. Sa hon. Och sa sköterskan på vårdcentralen. När jag berättade att detta var sjunde gången i år jag har veckovarande feber med tillhörande symptom. Sjunde gången tvåtusensjutton som jag hellre spottar än sväljer, så att säga.

Idag försökte jag ändå. Jag tänkte åka till skolan och skaffa mig ett hum. Anonsera min återkomst. Ta del av alla deras olika processer. Jag är ju nyfiken. Det är jag verkligen. Jag menar, den mest kreativa människa jag känner byggde en vattenpöl i studion. Och tapetserade tre låtsasväggar med aluminiumfolie. En annan satte igång en rökmaskin. Jag är nyfiken. Det är jag verkligen. Och jag försökte ändå idag.

Jag tog sovmorgon. Låtsades vara utvilad när jag åt frukost framför Nyhetsmorgon. Klädde mig i ny skjorta. Och när jag såg mig i spegeln, så här morgonen efter en natt med Brun-utan-sol, konstaterade jag att jag mer ser ut som att jag haft semester på Gran Canaria än legat i pesten i soffan i en vecka. Jag packade noggrannt matlåda och mellanmål. Jag drog några extra drag med mascaran. Och sen åkte jag iväg. Jag försökte. Även om jag vände. Och åkte hem igen. 

Delar av min kropp är fortfarande trasig. In specifikum halsen. Vilket leder till att jag inte kan träna. Vilket leder till att psyket tappar balans, grepp och allt det har i famnen. Det hamnar på golvet. Psyket i sig, och alla bollar det förut hade i luften. Vilket in specifikum in fortsättnialis leder till att jag inte vill. Någonting. Har bråttom, fast att jag har hur mycket tid som helst. Inte hinner, trots att där inte finns så värst mycket att hinna. 

Tror det är vintern. I kombination med detta inbillade smakprov av att inte måsta någonting. Vill bara känna. Skriva det. Visa det. Göra saker för mig själv. 

Heja Kroppen. Heja debember. Heja tågtrafiken. Heja Fanny.
Jag får i vilket fall en ny chans imorgon. Och då kanske jag lyckas ta mig längre än till T-Centralen. Och tillbaka. 

0 kommentarer