Uppdatering.

De andra känner också. 
0 kommentarer

Livet atm.

0 kommentarer

Oxygenisterna.

Synonymer: Syregivare. Andrum. Livsbidragare. Personer med rent luft i lungorna.

Vi känner så mycket. Alla fem. Fyra av oss ännu mer. Och ibland kan jag undra hur det här hade gått om jag inte hade haft det som är oss. Den melodramatiska parallellen. Resten känner förmodligen också. Något i alla fall. Men det märks inte. Jag ska skriva om er var försig senare. Jag lovar. Men vi är något stort tillsammans. Och jag behöver er allihop. 

Vi sitter på en restaurang på Söder. En av er har satt hela stadsdelen i perspektiv för oss andra. För vi har aldrig varit här förut. Och du har hela det som är ditt förut i dessa kvarter. Vi andra lyssnar. Alldeles för sminkade för att vara torsdag. Och alldeles för hungriga för att äta ute. Kan inte njuta då. Av mer än varandra. 

Vi byter det allra innersta med varandra. Samtidigt som vi byter vad som finns på våra tallrikar. Och trots att jag inte delar med mig av allt precis just då, som jag brukar, så känner jag hur jag landar. Vilket jag tenderar att göra i alla mina relationer. (Ibland på ett mer turbulent, störtande sätt, men det hör en annan historia till). Och då vet man att man hamnat alldeles precis rätt. 

När klockan slagit sent går jag in i badrummet på restaurangen och tar av mig strumpbyxorna. Hela kvällen har jag suttit där och gett ett intryck jag inte känner. Och nu slutar jag upp med det. Behöver inte ens förklara. Säger bara ångest när jag kommer tillbaka med dem i handen. Och ni nickar. Jag har kunnat era namn i fyra veckor och jag behöver knappt förklara något alls. Bara berätta. Och ni förstår på en gång. 

En av er har den konstnärliga approachen. Men vi faschineras av din insida, redan från början. Hur den kan vara så skör och så stark samtidigt. På ett sånt där vackert sätt. 
En av er har det renaste hjärtat jag sett. Och ett sätt som får mig att förevigt se fram emot vår nästa konversation. En av er har ord. För allt. Och en säkerhet i all känsla. Kommer alltid lita på vad du säger.
En av er tar mig dit och hem. Och tar mig igenom allt vad som är däremellan. 

Vår gruppchatt och ventil är mitt syre. Och jag vet att vad jag än ger er, får jag nya andetag tillbaka. Vad ni än ger mig. Gör jag mitt allra bästa för att ge er detsamma.

Nu har jag känt er i åtta veckor. Det är noll komma sextioåtta procent av min livstid hittills. Men jag hoppas, innerligt och djupt, att jag får behålla er för resten. Fem bakgrunder som smälter samman på en enda månad. En enda måltid. Jag känner mig trygg. Och jag förstår, att två år av detta, kommer gå alldeles för fort. 
2 kommentarer