Del ett.

Så många som skulle kunna döda för att få känna vad hon känner just nu. M blundar och tynger huvudet mot kanten. Vattnet slickar henne om höfterna. Det är egentligen för varmt. Sådär så att det stack i kroppen när hon klev i. Alldeles för varmt. Och hon ryser fortfarande. På kanten står ett glas med sockerdricka och försöker samsas med tandborsten. Hon kommer inte ha någon vidare nytta av någon av dem ikväll och de står mest där och skryter. Om sig själva. Och för henne. För hon kan ta dem båda två, men låter bli. Mest av princip.

När vattnet blivit ljummet, och hon låtit huden hålla andan länge nog, virar hon in sig i en handduk och går ut i vardagsrummet. Hon lämnar blöta ledtrådar efter sig på parketten. Det syns var hon har varit. Det syns vad hon har gjort. Och någon ovetande skulle kunna tro att hon inte visste bättre. Medan någon annan skulle förstå att hon visste precis.

Balkongdörren står öppen och sena september tar tag i allt den kan. Gardinen kämpar för sitt liv med att hålla sig kvar inne. Och blomman som står på fönsterbrädan sträcker sig som maniskt efter dagens, kanske årets, sista sol. Hon går ut. Hon är bara här ute efter hon badat. För att få torka av sig självt. Känna hur sensommaren tar tag i henne också. Eller i alla fall i vattnet på hennes hud. Alltid då men aldrig annars. Framförallt för att utsikten inte är vad utsikten bör vara från en balkong på fjärde våningen. Hennes blöta hår är för tungt för att låta sig luras så det dansar endast lätt kring halsen. Men den lätta morgonrocken tvekar inte ens.

Hon ser ner över ett sömnigt, folktomt Stockholm. I hamnen ligger båtarna lydigt och ser på solnedgången tillsammans. Containrarna längs kajen liknar en industriell tappning av regnbågen. Bra försök, tänker hon. Som om de ska kännas mer okej bara för att de är färgglada. De stora fartygen börjar inte gå förr än om några timmar och i vakttornet är det tomt. Det ser ödsligt ut, fast att det är bra väder. Det beror väl på att det är vardag förstås. Folk har inte tid att njuta av livet så här sent, när de redan har saker planerade för morgondagen. Två skorstenar längre bort tävlar om uppmärksamheten. Dem får den båda två, för de är svåra att missa. Två grå sugrör i betong. Som för att gud när som helst ska kunna böja sig ner och sörpla upp havet. Ta en eftermiddagsdrink. Hon ser inte mer än bara precis dem, men hon vet vad de tillhör. 


Tvärs över gatan står ett ännu högre hus än hennes. Något som staten smällt dit ganska många år tidigare mest för att jävlas med utsikten. Det har nu nått någon slags gräns för att få kallas nybyggt och står nu mest där och ser malplacerat ut. Fönster som öppnas inåt, inga balkonger åt något håll alls och en ranglig, och numera rostig, brandtrappa. Väggarna har blekts i otakt och man skulle kunna tro att det är målat i två olika nyanser redan från början. Det är det inte. Det vet man om man som M, och Hedwig, har bott här sedan innan det fanns. Onödigt, att skymma sikten, kan man tycka. Det är inte mycket mer att se, tänker hon. Synd, tänker hon också. Sen går hon in igen.

Hedwig sitter uppkrupen i fåtöljen med en kopp te. Det renar själen säger hon. Det har hon alltid sagt. Kanske ligger det någon sanning i det där. Men M har aldrig förstått varför man ska krydda vad som redan är så starkt. Hedwig ler. Kvällssolen har picknick på hennes kinder. Förstärker hennes karaktär. Som om solen gör vad tet glömmer bort. Eller något sånt. Typ. Bekymmersrynkan strax ovanför hennes ena ögonbryn. Och så alla andra rynkor, mest överallt annars. Hon ser mjuk ut. Varm. Och hon är barfota. Håret som trassligt leker inte nudda mark strax ovan axlarna. Hennes stickade, röda jumper som har tappat lusten för länge sen. Men det är onödigt att köpa en ny. Hon är noga med sånt där, Hedwig, att vara tacksam för det man har. Lätt för henne att säga, hade någon törstig sagt. Man ska nöja sig med livet som det är, säger hon. Ta hand om allt. Och alla. Tacka, för att en får vara med. Och där sitter hon och gör precis det, varje kväll. Varvandes på ett antal trötta jumprar. Och några ännu tröttare tekoppar. Om det inte regnar förstås. Men då är det ingen som gör vad de brukar.

M tackar också. Ibland. Men mest för Hedwig, och inte för så mycket annat.

1 Anonym:

skriven

Alltså, ja ja ja ja! Först började jag grina för att det är såå jävla bra. Sen fortsatte jag grina för att det här är en klockren påminnelse om hur galet talangfull min favoritperson är. Och hur galet mycket jag saknar henne. Skrattet, närvaron, tankarna. Andningen. Och högläsningen.

Nästan samma ord. Och lika hänförd varje gång.

Och jag ryser. För att det är mästerligt. Och för att jag förstår varje genidrag i val av formuleringar. Varje mening som osar liv. Det är inte mer än rätt att visa det för resten också, världens behöver det.

Och du. Det är du som ska skriva den. Måste skriva den. När tiden är rätt.

Svar: ÄLSKAR DIG. TACK. <3
Fanny Gunneson

Kommentera här: