Del två.

Hedwig har bakat scones ikväll och dukat fram på serveringsbrickan. Tillsammans med te och rabarbersaft. Alltid rabarbersaft. Rabarber är nämligen det enda som överlever på balkongen. Det syns att hon provsmakat för hon har sylt på hakan. Kvällsfikat är alltid. Och oavsett. För att prata ikapp om dagen eller förbi andra dagar. Just idag har M inte så mycket att säga. Men det har Hedwig. 

"Jag var förbi muséet idag. De har en så fin utställning nu. Med naturen och havet och allt det där. Som det var förr. Alltid är det om något som var förr, i och för sig. Egentligen borde de göra en utställning om nu. Kanske.” 
M förblir tyst. Hedwig tar en paus från det ingenting som är, som inkluderar en klunk ur keramikkoppen. 

Stadshusets eget museum byter utställning varje månad och Hedwig är dess mest trogne besökare. Varje fredag är det det enda som är bestämt. Och hon har en dos sparad endast ämnad för inträdeskostnaden. Även om den bara är a drop in the ocean egentligen. Varje fredag kommer hon hem med ett ton av nya åsikter, gamla minnen och intryck. Så som att det den här fredagen var bättre förr. M lyssnar gärna, även på det hon hört förut. Så som hur spektakulär fontänen vid entrén är eller hur vakten alltid är så trevlig. 

Hedwig har sitt eget sätt att berätta på. Och trots att M slutade följa med för flera år sedan så känns det varje fredag som om hon varit där. Hon ser Hedwig framför sig när hon strosar genom entrésalen. Hur hennes sandaler är hala mot golvet. Hur hon njuter av vad hon ser. Hedwig blundar och tar ett stadigare grepp om koppen. Hon har sagt det så många gånger innan men berättar åter igen om det blanka marmorgolvet i museisalen och de ljusa väggarna med silverdetaljer. Om det stora akvariet i mitten och den asymmetriska trappan som låter besökarna uppåt. Vakterna med emblem på skorna. Hon ser ut som om hon omsorgsfullt håller varje ord i handen tills dess att de lämnar tungan.

  
Tavlorna på våning ett gör dig törstig. Och får dig att längta bort. Långa stränder och höga fjordar visar hur det kunde varit om vi inte varit för självupptagna. Ett fotografi med undertexten "Alla vägar ledde hit" visar pampiga byggnader som speglar sig i en massiv fontän. På en annan vägg ler fyra män i sjömanshattar och hedersmedaljer mot kameran. De är på väg ut för att rädda något. Vad de räddade är det ingen som minns.

Skulpturerna på våning två får dig att längta hem. Det första du ser är sorg, säger Hedwig. En vattendroppe i kristall, alternativt en tår, i storlek av en mindre bil hänger från taket i fyra tunna linor. Lite längre in i ett hörn som fått mindre ljus än resten står en staty och skrattar mot himlen. Hon ser lycklig ut, men ser ut som hon ljuger. Och mitt emot henne klättrar murgröna desperat på en tegelmur. Invid trappen upp till våning tre står en mycket gammal jordglob. Solblekt blå och solblekt grön samsas om utrymmet och intill några av de trötta markeringarna för huvudstäder står namn snirkligt ingraverat. Den är säkert värd flera hundra liter vid det här laget. Längre än så gick hon inte idag. Det gäller ju att spara lite till följande fredagar.

Solen har bara en uns av ljus kvar att ge. Innan den säger godnatt. Hedwig reser sig och dukar in brickan till köksbänken. Stänger balkongdörren och puffar till en kudde i fåtöljen. Beklagar sig över att den är nedsliten på ena armstödet. Varje kväll. Sedan ger hon M en varm hand mot pannan och säger godnatt. Alltid samma ordning. Alltid lika viktigt. Det har M lärt sig för länge sen. Lika så alla saker Hedwig är noga med. Och tacksam för. Så som stadshusets museum, rabarber och att en inte ska gå och lägga sig törstig.

Kommentera här: