Hon med ett glas bubbel i baren.

Jag tänkte skriva lite om mina två senaste lördagar. Helt i kontrast till varandra. 

Lördagen den tjugotredje september. 
Jag andas. Pratar ikapp med mamma. Hela dagen. Och jag hittar en kalasbra träningslåt. Jag springer åtta kilometer. Snabbare än på hela sommaren. Mest för att jag hade aningen för lite tid. Men också för att det bara var så kul. Jag sminkar mig länge. Tar god tid på mig att bestämma nyans på mina läppar. Lyssnar på podcast samtidigt. Och jag klär mig, för första gången någonsin, bekvämt i en tight klänning. När jag öppnar dörren säger han wow. Och vilken snygg klänning. Sedan går vi till restaurangen lagom till halv nio.

Vårt bord är inte klart än och vi får varsitt glas bubbel i baren. Tills vidare. Hovmästaren frågar om det är okej. Bra service, tänker jag. Som inte ens dricker. Men jag gillar bilden av mig själv. Hon med ett glas bubbel i baren. En tight svart klänning och stora hängen i öronen. Röda. Vi pratar om den reaktion jag ansträngt mig för att åstadkomma. Du lyckades, säger han. 

Varsina tvårätters. Och ett glas vin till honom. Vi pratar konstnärlighet. Och skillnaden mellan förmåga och val när det gäller att läsa texter mellan raderna. Och om allt allt annat. Jag säger grattis på födelsedagen, även om det är över en månad sent. Och att det känns kul att få bjuda. Innan jag betalar. 

När vi går hem genom natten känner jag mig som i en film. Hand i hand med någon jag inte kan läsa fullt ut. Någon som inte kan hela mig. Men mitt i en så otrolig trygghet. Jag påpekar hur sexigt jag anser det vara, att sitta sådär finklädda och uppstyrda en hel kväll. Hela tiden med vetskapen om att vi ska få klä av varandra när vi kommer hem. 

Lördagen den trettionde september.
Klockan nollåtta elva sätter jag min fot på solnas tågstation. Och en fjärdedels timme senare är jag framme på måldestination. Jag har hunnit med att handla sju sorters mellanmål och lunch. Och vi börjar på en gång. Även om livet tappat balansen för tillfället så påminns jag ständigt hur glad jag är över att jag vågade vara modig. För min skolgång just nu, den är så jävla kul. Vi filmar hela dagen. Jag är regissör. Jag är kameraassistent. Jag är ljussättare. Jag är trött som satan. Och jag är inbrottstjuv. Jag skrattar åt att den andra inbrottstjuven halkar på en matta när han ska rädda en stupande lampa. Jag skrattar åt att det tar mig tvåhundra försök innan jag lyckas sätta på mig rånarluvan rakt. Jag skrattar åt att jag står i yogapositon i en trappa, med någons kroppsvikt i mina händer för att denne ska ta emot kameran mitt i en tagning. Jag skrattar åt att vi dagen innan glömt meddela polisen om att vi sysslar med film och därigenom får hela solnas insattsstyrka att engagera sig i vår inbrottstjuv. Två motorcyklar, en hund och fler patruller på väg, sa han. Han skrattade han också.

Vid halv sju springer jag till tåget. Hinner. Och svettas hela vägen hem. När jag kommer hem tänker jag att vilken tur ändå. Att det kommer ett imorgon, då jag får rädda mig själv. Och så somnar jag halv tio.
0 kommentarer