Jag hostar i alla fall inte i händerna.

Jag är klädd i en vit regnkappa som får mig att likna Baymax från Big Hero 6. När jag cyklar åker tyget mellan knapparna isär. Så om det regnar blir jag blöt på magen ändå. Fast att det är tänkt att jag ska vara vattentät. Den här morgonen är det blött men det regnar inte. Träden låtsas i vattenpölarna. För det vatten, som de så innerligt både vill ha och behöver, förmår de inte hålla kvar. De hänger med huvudena istället. Gråter så att det bildas ringar i pölarna på marken. Så att jag, som delvis vattentät disneyrobot på cykel, tror att det regnar.

Ett tåg smyger ikapp mig när jag cyklar längs rälsen. Ikapp och förbi. Det syns inte var det ska. För alla skyltar är släckta. Men det gör inget. Endast några få sopgubbar, och eventuellt någon som envist lämnar post, är vaken för att se det. Och de bryr sig inte över huvud taget var det här tåget tar vägen. Jag är vaken. Jag undrar. Men jag bryr mig nog inte heller.

Jag har ryckt mig lite i kragen sedan vecka fyrtioett. Från en dubbelvikt föregående vecka. Till en snörvlig överskottsenergiare. SVINJOBBIG KOMBINATION. För mig. Men mest för min omgivning. Jag kan andas utan nässprej. Ändå. Men jag är en sådan som stör om dagarna. Vars alternativ är kontinuerligt snuvande. Eller att kontinuerligt böka sig fram förbi alla stolar i klassrummet för att ta sig ut och snyta. Och sen böka sig tillbaka. Någon som man önskar hade haft en mamma som sa Men hjärtat, ska du inte stanna hemma idag då?. Men det är inte så det fungerar, det här med att vara vuxen. Jag hostar i alla fall inte i händerna. 

Jag är gladare den här veckan. Positiv. Trots att det var, på grund av näsliga och halsliga begränsningar, en oändlighet sen jag fysiskt gjorde av med energi. Vilket leder till att jag kanaliserar den på diverse andra vis. Har mestadels märkt att jag blir vass. Skämtar hårt. Ibland till och med elakt. Så jag får be så mycket om ursäkt. Eller bara kallt ta smällen av att verka vara en allmänt oskön person. Jag har också en mycket ojämn energi- och humörkurva. Samt en ständigt närvarande sällskapssjuka. Och så tvingas jag motvilligt vara vaken långt in på nätterna. Konverserar entusiastiskt, så att mamma inte kan sova.

Jag lär mig om ljud. Om mikrofoner. Äter kall potatis på tåget. Och cyklar hem i motvind. Gör tre matlådor. Snyter mig en gång i minuten. Får en snabb men passiv kramp i hjärtat av alla de särskrivningar och felstavningar som är en mycket aktuell trend i min klasschatt. Lyssnar på bortglömd musik. Och jag tänker att Snart får jag kramas. Och det gör faktiskt inte så mycket att det är en ny dag imorgon.

Jag vet att jag har människor och tankesätt att luta mig tillbaka på. Andas med. Och landa hos. Jag har haft tre ångestdämpande och motiverande samtal i helgen. Ett i gruppchatt. Med fyra som är världsmästare i att relatera. Resonera. Motivera. Och inspirera. Vi gör det tillsammans. Ett med en som är den allra klokaste jag känner. Som förmodligen inte kan relatera riktigt, men som kan allt allt annat. Och så ett med någon som varken kan relatera eller resonera kring sånt här. Men som håller mig om ryggen, pussar mig i pannan och säger Det löser sig. Det löser sig alltid.

0 kommentarer