Andra september.

Igår hade jag en diskussion med en hålligångare. Någon som aldrig stannar. Som driver företag och går i skolan och aldrig är vad en ordinär människa kallar ledig. Någon som gör alltsammans samtidigt. Någon som jag tänker aldrig tar tillräckligt djupa andetag. Jag har lagt så mycket avund på den som hinner allt. Som gör allt. Som orkar allt. Som inte behöver känna syret i sina lungor. Utan bara litar på att det är där.

Så länge som till nu. Då jag insett att mitt eget driv behöver bränsle. Och att det är okej. Det får vara så. Bränsle i form av att vara själv. Kanalisera fysisk rastlöshet. Skriva. Vara. Andas. Hinna slappna av. Jag är oerhört kreativ, energifylld, effektiv och ambitiös. Men endast om jag får andas däremellan. Annars är jag ingenting alls. 

Idag njuter jag av lugn. Av varje andetag. Ordentligt. För första gången på veckor. Balkongdörren är på vid gavel och det spöregnar utanför. Och har gjort det hela min dags vakna timmar. Jag har suttit här vid köksbordet sedan jag vaknade. Game of Thrones rullar på en skärm bredvid. Och jag äter alla mål på rätt tidpunkt. I lugn och ro. Precis här. Jag varvar skrivande med att ackvirera sådant jag vill ha men egentligen inte behöver. Låter timmarna gå. Jag varvar te med jordgubbar. Jag lägger mig ömsom på spikmattan och känner hur musklerna tackar mig. Känner pulsen starkt som en bekräftelse på att jag gör något gott. Blir varm. Alldeles röd på ryggen. Och lugn.

Jag är idag. I varje stund precis där och som jag vill vara. Och ikväll somnar jag med någon annans händer över min hud. Lyllo mig. Och bra prioriterat.
0 kommentarer