Illusionisten.

Synonymer: Magiker. Person med förmåga att skapa illusioner. Person med ess i rockärmen. 

Jag tar ett stadigt grepp om luftgeväret. Målet är femton meter bort och fäst med fiskelina i en björk. Det valsar passionerat med vinden. Och jag gör precis som han sagt. Sätter armbågen mot höften. Hittar den lilla metallpiggen i siktet. Håller så stilla jag kan. Siktar och trycker av. När jag träffar snusdosan mitt i tar jag ett steg bakåt. Jag tror att han gör detsamma, men jag är inte helt säker. En känsla av ego och prestation väller upp inom mig. Och jag gör allt jag kan för behålla den. För den är sällsynt. Och jag trivs i den. Jag är inte van vid att vara bra på saker. Inte på det här sättet. Och verkligen inte på första försöket. Jag är inte van vid att imponera på någon jag inte planerat att imponera på. Men jag hör hur hans spontana reaktion fördröjs av en inandning. Och jag ler. Det där var han inte beredd på. Jag vill instinktivt säga att det var nybörjartur. Men jag vet, att det var det inte.

Vi har tidigare diskuterat kring att säga jag vet istället för tack. Och om att inte ursäkta sig. Utan att ta för sig istället. Så jag räckte honom luftgeväret och sa "din tur". 
 
Vi har pratat öppenhet också. Hur tillgänglig en gör hela sin personlighet. Hur man ser ut i andras ögon. På mig syns det så klart utanpå vad som finns inuti. Vad jag känner. Vad jag tycker. Har du mig nära, då har du hela mig. Allt jag är. Han är någonstans nära tvärt om. Och det tog därför år av cirkulerande i varandras livskrets innan jag förstod vem han är på riktigt. Vem han är på en tisdag i september. Och inte bara vem han är vid midnatt på midsommar.

Det är så dumt, sa jag när jag hade fått tillräckligt med luft. Så dumt att medvetet avstå att visa allt det här av dig. En, tidigare fullkomligt osynlig, repertoar av förmågor jag inte hade någon aning om att han besatt. Det är så dumt, sa jag, att du inte visar hur bra du är. Men tydligen, helt enligt plan. Med det befogade argumentet att om man inte ger bort hela sig själv. Så kan man visa upp egenskaper man egentligen inte har, men önskar att man hade. Och därmed även låta bli att dela sånt man är, men helst inte hade varit. Sånt som syns på en tisdag i september. Allt i sin enkelhet. Däregenom också bli lite mer som någon man vill vara. Göra en simpel illusion för sig själv och för andra. Och sakta men säkert låta den bli verklighet. Smart, ändå.

Det är mycket hos hos honom som jag inte kan förstå. Och förmodligen finns det mins lika mycket hos mig som han inte begriper. Han är inte vem jag trodde att han var. Och jag är, med honom, någon bättre än jag trodde att jag kunde vara. När min kropp blev vacker i hans händer, oavsett vad den är i hans huvud, så blev den även vacker i min blick. Och när mina monster inte fick plats i hans sällskap. Får de inte plats utan det heller. 

Han försöker förstå vad jag skriver. Lyssnar när jag läser och säger fint när jag är klar. Tack. Jag tänkte att jag skulle skriva det här annorlunda. I hans ton. Lägga metaforerna åt sidan. Men jag kunde inte låta bli dem. Medan han tänker i handling så tänker jag i metaforer. Medan han tänker i siffror så tänker jag i ord. Medan jag finner mig i råa och rena klychor så är han så långt ifrån dem det går att vandra. När han resonerar, då drömmer jag. Och när jag säger att jag behöver andas, så tror jag inte han riktigt förstår vad jag menar. Hur jag levande kan stå där och påstå att jag inte gjort det på hela dagen.

För andra är han "min relation". För jag vet inte än vad jag ska kalla honom. Men jag tror att vi båda trivs i att låta det bara vara. Vara trygghet. Vara fristad. Vara omtanke. Vara närhet. Vara sällskap.

Han blev någon i mina ögon i precis rätt tid. Precis när jag tagit i botten. Och inte riktigt visste var jag skulle börja för att ta mig upp igen. Tänk, så lång vägen tillbaka hade varit, utan någon att hålla i undertiden. Och jag tror, om jag får gissa, att jag föll inom hans panorama rätt lägligt jag med. Det är, oavsett vad det nu är, lättare att göra det ihop.
0 kommentarer