Presens Historia.

Skapar du också historia kring folk du inte känner? Bara sådana som råkar vara i din omgivning en kort stund och som smidigt stjäl din uppmärksamhet. Människor som du inte vet något om.

Som om han som gick av tåget några steg framför dig. Du ser honom skynda iväg, och längre bort brister någon i tårar. När de omfamnar varandra är det som om de, jämtemot alla omkring, tar hem världsmästerskapen i att leva i nuet. Deras läppar letar rätt på gamla vanor. De älskar på elitnivå. Först då släpper han ner väskan på perrongen, han har inte förmått sig att kordinera hjärta med hjärna förr än nu. Och de håller hårt. När jag går förbi dem blir jag varm. Och jag tänker att från och med nu så kommer de aldrig släppa varandra. Hur länge var han iväg? Var har han varit? Och hur hårt håller de när de spenderat veckor av vardag ihop?

Jag skapar förflutet kring mannen på stationen. Han med rynkad panna och portföljen mellan fötterna på stationsgolvet. Du ser honom metodiskt byta hand på vigselringen. Vänster. Höger. Vänster. Som för att varva mellan att vara den han är. Och att vara någon annan. Älskar. Älskar inte. Älskar. Och när hans tid för avgång närmar sig så reser han sig från bänken och går. Var är han på väg? Rymmer han? Och vem tillhör den andra ringen? 
 
Om hon med lackskorna. Som går som om hon är rädd för ljudet. Som här, lite utanför stan, kommer bärandes på en liten kartong från konditori. Hon, vars hår aldrig fått kyssa en kam. Och som nu är uppsatt med en tofs som håller i sig för glatta livet. Hon ser ut att ha varit på väg ett tag. Kanske gick hon förbi var hon verkligen skulle. Och sen bara fortsatte gå. Var passar lackskor häromkring? Har hon någon att dela bakelsen med? Var är hon på väg? 

För någon annan är jag också bara någon som råkar stjäla uppmärksamheten för ett ögonblick, eller inte alls. Men om jag gör det. Så undrar jag vad de säger. Var tänker de att jag är på väg. Vem har jag att hålla hårt. Och var har jag varit.
0 kommentarer