Bibliotekshiss.

 
Jag tycker detta var så fint. Jag möttes av ett litet bibliotek som någon ställt in i hissen hos mig, på Börjegatan. Fast att man inte behövde lämna tillbaka boken efteråt. Förståss. När jag kom tillbaka andra gången så var hela kassen norpad. Men det fick den ju bli, det stod ju på lappen. Förståss. Tänk så glad någon blev.

Jag ser fram emot när jag har tid att läsa igen. Det känns som att jag har glömt bort hur man gör. Tappat bort känslan av att fångas i någon annans berättelse än mina egna. Det är ju så fantastiskt. Jag tror jag är på en plats och i en tid i livet där det är lite svårt att finna ro. Känna mig lugn. Nöjd. Jag är så upptagen med att reda upp mitt eget liv att jag inte har någon sinnesro att ge mig in i någon annans.

I sommar kommer jag att vara en vecka i Grekland. Jag förväntar mig inte att jag ska orka ge mig in i en bok då heller. För då blir jag bara besviken om så inte blir fallet. Men jag hoppas verkligen. Och sen, när jag läst ut någon annans liv, någon annans ord. Då kanske de hamnar i hissen.
0 kommentarer

En gång är ingen gång. Men två gånger är jättemånga gånger.

Lidingöloppet tvåtusensexton gick snabbare. Trots att det var mer uppför. Väldigt mycket mer uppför. Men då hade jag i och för sig förberett mig ett par månader. Nu förberedde jag mig ett och ett halvt dygn. Sa, utan att tänka, Får jag följa med? när hon sa att hon skulle springa trettio kilometer på söndag. Pappa köpte ett löparbälte åt mig. Och två proteinbars att lägga i det. Och jag blev rörd för att han ansträngt sig så. Sen sprang jag hur långt som helst. Föll med en kilometer kvar. Och nu är jag öm både i och utanpå. 

Men. Det gick ju. Kroppen är fantastisk.
0 kommentarer

Vecka 17.

  
Jag sprang tre mil i söndags. Verkligen. Trettio kilometer. Jag är öm i knän och i höfter. Jag har haltat i två dagar. Men jag tänker att idag får vara sista dagen av det. Sista dagen jag tar hissen istället för trapporna. Alla gånger.

Men det är inte det som sliter mest. Jag har tre födelsedagar att fira. Presenter att ordna med. Rim att skriva. överaskningar, blombuketter och kärlekskförklaringar att planera. Outfits till restaurangbesök att smida fram.

Jag försöker vara bättre än vad jag egentligen är i skolan. För jag har tagit på mig en roll jag egentligen inte vill ha. Bara för att nöja någon annan. Jag orkar mer än vad jag orkar. Och jag känner mig som en framtidsförvirrad tonåring. Som liksom inte hittat någon vart. Trots att jag letat hur länge som helst. Men det är två veckor av pannben kvar. Sen får jag vila. Skriva. Vara. Och så är det ju valborg bara alldeles runt hörnet också. Det är. Oavsett hur det blir.

Jag tänker att vi hörs nästa vecka istället.
0 kommentarer