En gång är ingen gång. Men två gånger är jättemånga gånger.

Lidingöloppet tvåtusensexton gick snabbare. Trots att det var mer uppför. Väldigt mycket mer uppför. Men då hade jag i och för sig förberett mig ett par månader. Nu förberedde jag mig ett och ett halvt dygn. Sa, utan att tänka, Får jag följa med? när hon sa att hon skulle springa trettio kilometer på söndag. Pappa köpte ett löparbälte åt mig. Och två proteinbars att lägga i det. Och jag blev rörd för att han ansträngt sig så. Sen sprang jag hur långt som helst. Föll med en kilometer kvar. Och nu är jag öm både i och utanpå. 

Men. Det gick ju. Kroppen är fantastisk.
0 kommentarer