Vecka 17.

  
Jag sprang tre mil i söndags. Verkligen. Trettio kilometer. Jag är öm i knän och i höfter. Jag har haltat i två dagar. Men jag tänker att idag får vara sista dagen av det. Sista dagen jag tar hissen istället för trapporna. Alla gånger.

Men det är inte det som sliter mest. Jag har tre födelsedagar att fira. Presenter att ordna med. Rim att skriva. överaskningar, blombuketter och kärlekskförklaringar att planera. Outfits till restaurangbesök att smida fram.

Jag försöker vara bättre än vad jag egentligen är i skolan. För jag har tagit på mig en roll jag egentligen inte vill ha. Bara för att nöja någon annan. Jag orkar mer än vad jag orkar. Och jag känner mig som en framtidsförvirrad tonåring. Som liksom inte hittat någon vart. Trots att jag letat hur länge som helst. Men det är två veckor av pannben kvar. Sen får jag vila. Skriva. Vara. Och så är det ju valborg bara alldeles runt hörnet också. Det är. Oavsett hur det blir.

Jag tänker att vi hörs nästa vecka istället.
0 kommentarer