FörfattarFanny

När jag skriver för hand så använder jag enbart versaler. Med små bokstäver har jag ingen handstil. Bokstäverna lutar åt olika håll. Jag liksom utvecklade aldrig någon egen, och den jag använde blev aldrig min. När jag skriver på olinjerat papper så faller alla rader nedåt höger eftersom. Och jag har pappret lite väl snedvridet åt vänster. Jätteostrategiskt, jag vet. Men annars så far versalerna samma vinglande öde som gemenerna. 

Hade jag velat bli influencer (eller, alla vill väl bli influencers i sinom mån) så hade jag döpt det hela till InfluencerFanny. Men det har jag ju inte gjort. Jag vill inte att du ska köpa tröjan jag har. Eller undra var jag har gjort mina naglar. Jag vill inte visa mina bästa smoothierecept eller visa mig själv i mina allra bästa vinklar. Jag vill att du läser vad jag skriver. Och jag vll att du känner på snudd till åt helskotta alla dina känslor medan du gör det.

Jag erkänner att det går snabbare för hjärnan att registrera information från en bild än vad det gör med en text. Och jag är mycket medveten om att vi är en informationskåt effektivitetens generation. Dagens underhållningsklimat är inte gjort för min vardagsromantik och lyricspoesi. Jag är född i fel tid, sa jag här om dagen. För medan jag väntar på någon, med uppknäppt linneskjorta och ett inventiöst hjärta, som kommer ridande på en vit häst så Tindrar du kläderna av din granne. Eller ditt ex. Eller din long lost prince charming vars ambitionsnivå inte sträcker sig så mycket längre än natten igenom. Och medan ni njuter av tillfälligheten så skriver jag om den. 

Om jag hade velat influera, så hade jag velat göra det som Sandra Beijer eller Flora Wiström, där orden på något sätt alltid fått komma i första hand. De är inte bara sammarbeten och Balenciagaskor. De är en stuga i skogen och ord en suddig söndag. De är författare.

Jag har alltid haft drömmen om skrivandet. Det är ett mysterium hur jag inte förstod det tidigare, egentligen. Det krävdes en lång lång omväg för att lyckas hålla om den. För ett par år sedan så hade jag en viss image av den delen hos mig själv. Jag hade specifika kläder som jag kände mig kreativ i. Exempelvis en vit långkofta som egentligen tillhörde mamma. Och en basker, som jag var stolt när jag vågade använda trots att hunterstövlar-tjejerna gav mig en eller flera mycket snett vinklade blickar. Jag var den typen av sextonåring som tycktes mig förstå saker större och bättre än min omgivning. Den typen av tonåring som romantiserade skiten ur att sitta på ett café en höstig söndag med hörlurar i öronen bara skriva och dricka te. Bara skriva. Den typen som såg min första fylla och min första kyss mer som något att skriva om än något annat. Den som vars bästa julklapp genom tiderna varit en skrivare. Den typen som blev irriterad på mitt biosällskap när vi lämnade salongen och de lämnade filmen bakom sig. Vad håller ni på med. Tänkte jag. Känner ni inte. 

Jag har också alltid varit en person med kopiöst eländigt tålamod. Jag vill att saker ska lösa sig med detsamma. Pengar. Karriär. Konflikter. Träningsresultat. Lära sig något nytt. Och egentligen, så har jag trott att detsamma gällt när det handlar om skrivandet. Jag såg det som ett misslyckande att jag inte lyckades skriva klart mitt första försök på en bok och få den utgiven när jag var fjorton. Och samma sak för fem år sedan, när jag började skriva på den här. Men nu har jag insett att det är det som är ynnesten med en passion. Att du aldrig vill sluta. Jag kan skriva hur länge som helst. Jag vill bli färdig och jag vill börja en process av att leta bokagenturer och marknadsföringsstrategier och liknande. Och jag vill mer än allt i hela världen få den utgiven. Men jag vet också att så fort jag skrivit klart den här boken så kommer jag att börja skriva på nästa. 

Jag känner inte att jag har fått ut max av min potential. Jag har så mycket inom mig. Förstår ni. Nej, inte alls. Sa hon som pluggar till läkare. På tal om hur jag var när jag var yngre så tror jag aldrig att jag växte ifrån det där om att förstå allt djupare. Vilja mer än alla andra. Och jag växte definitivt inte ur tonårsrollen av att allt cirkulerar kring mig. Det är klart det gör, det är ju mitt liv.
Ett gäng starka saker jag hört, läst eller sett de senaste dagarna, som fått mig alldeles säker på att det är den här (för tillfället) ekonomiskt bedrövliga drömmen jag är gjord att pyssla med, för resten av mitt liv:

1. Texten till It's not right for you - The Script, den hittar något i mitt hjärtas allra djupaste vrå.
"It's hard enough trying to live your life but not following your dreams made you dead inside. If you don't love what you do it's not right, it's not right for you. If you even have to think about it, it's not right for you."

2. Ett citat hittat HÄR: "She never looked nice. She looked like art, and art wasn't suppose to look nice; it was supposed to make you feel something."

3.
 Tackorden i romanen Våra kemiska hjärtan där författaren avslutar med: "Framför allt vill jag tacka mina småsystrar Shanaye och Chelsea. Tack för hunda nattliga birturer, Skittles, Pepsi och låtar på repeat, för att ni inte berättade för mamma att jag en gång sade upp mig från ett jobb för att skriva istället"

4. Christina Schollin (?!, av alla), via Bianca ingrosso, som sa "Om du jobbar med något du älskar så behöver du inte jobba en dag till i ditt liv."

5. Egentligen tycker jag inte om den här människan alls. Jag anser honom klyschig. Med någon form av det-är-lättare-än-vad-du-tror-mentalitet. Det är fan inte lätt. Inte över huvud taget. Men! Jag skulle ju ljuga helt om jag sa att han inte hade en hel del kloka saker att säga också, mitt bland det överoptimistiskt prettantiösa babblet. Så som "Modiga människor lever inte förevigt. Men fega människor lever inte alls." Jag är modig, det är jag fan. Men jag har inte riktigt börjat leva än. Det kommer, jag lovar. Och då ska ni fan (frustrerad?) få läsa om det. Kanske, se en och annan bild.
0 kommentarer