Hurra! Hurra! Hurra!


Martin fyllde tjugo år igår. Första gången jag skrev om till honom så var han femton. Vi var ute och promenerade en höstkväll, så som alltid. Jag upptäckte att han hade snus under läppen och höll ett argsint argumenterande tal som den storasyster jag aldrig någonsin riktigt blev. Han började gråta. Jag fick dåligt samvete och skrev ett brev till honom som handlade om att jag inte har någon rätt att försöka styra honom iväg från misstag. Och så handlade det om att jag ville att han skulle behandla alkohol på samma sätt som jag. Men betydligt mer än jag. Gulligt, ändå. 

Han är också den person som genom tiderna givit mig den komplimang som tagit starkast. Jag har en väldigt tydlig topp tre. Detta är garanterat en av dem. Han sa för länge länge sedan, då jag var tillsammans med min första kärlek, Jag förstår verkligen varför han är kär i dig. Jag tror inte att han minns att han sa det. Men det är, onekligen, inom topp tre. 
 
Han hade samlat ihop sin familj igår, sina bästa vänner (tänk att få rymmas inom den kategorin) och sin fantastiska flickvän. Vi åt tacos, pratade om anekdoter, framtidsdrömmar, dumma tjejer, lyckan i att var bästa vän med sin förälder, och tryggheten i att vara bra vän med någon annans. Vi pratade lite om oss själva, men mest om varandra. Och om andra. Och så råkade jag avslöja snushistorien för hans mamma, den om att jag fick honom att gråta. Hon frågade hur länge sen det här var, med ett flin. Och så fick jag dåligt samvete igen. Jag kanske borde skriva ett brev till.

Jag satt där i soffan och tänkte att, vilken himla tur att jag hamnade bland de här människorna. Jag hoppas att jag får fortsätta att hamna bland er livet ut. När vi kramades godnatt för kvällen så kände jag mig så himla älskad, på ett sätt som jag hade glömt bort kunde sträcka sig bortom min mamma. Och det var inte ens jag som fyllde år. Tack. Grattis Lillebror, Hurra! Hurra! Hurra!
0 kommentarer