Konversation - Lördag. Pt 2.

Då cyklar jag på stubben, skrev jag. Mvh två shots och en insikt om pingis senare.

Jag tvekade när de frågade ett par timmar tidigare. Men jag blir så obekväm i den där situationen, du vet. Sa jag. Han vet. Och jag tycker inte alls om att jag blir så. De skulle bara ta några öl. Beställa sötpotatispommes och tryffelmajonäs till sina hamburgare. Bara eventuellt spela lite pingis med någons jobbarkompisar. Möta upp den andres kusin. I all enkelhet. Och jag skulle bara följa med. Sådär som man gör.

Jag knäppte upp en extra knapp på skjortan på vägen dit. 

Här har vi alltså en person som ska "ut" men därmed tagit två shots hemma istället för middag för att slippa vara obekväm, skrev jag till tio mil bort. Jag har till och med BH på mig, istället för sporttopp.

Tog du verkligen shots innan, frågade de när jag kom fram. Ja, svarade jag. I all enkelhet. Men jag tänker att det mest är placebo. Lura hjärnan lite. De log. Var tysta en trekvarts sekund. Ja, sa dem, det är väl inget fel med det.

Jag drack inget ikapp med deras "några öl". I never do. Och det är förmodligen därför jag blir så extremt självmedveten. Jag känner hur mitt standard-osäkert-röra-örsnibben-move kommer fram ibland. Hade jag haft fem drinkar i blodet, så hade jag förmodligen haft fullt upp med att ha händerna på en sjätte. Och inte behövt hantera det där automatiska osäkra kroppspråket. Helt sjukt egentligen. Jag som älskar att hålla tal. Då är det minsan inget örsnibbsrörande som sker. Men å andra sidan, då brukar jag ju också ha förberett eller åtminstone ha bra koll på vad jag ska göra och säga. De premisserna gäller inte riktigt på en utekväll. Inte för mig i vilket fall.

Jag knäppte upp en knapp till på skjortan. Placeboa härligheten med kvällen lite. Fan så härlig jag är. Speciellt i den här situationen. Lite så. 

Men va?!
Ska du ut? 
Vad händer?
Med vem?
Du är okej va? 

Svarade tio mil bort, ungefär en timme efter att hon fått mitt sms. 

HAHAHAHAHAHA

Svarade jag.

Samma sak, svarade mitt sällskap. Rätt uppenbart att det där inte riktigt är min hemmaplan.

När det var dags att resa sig ifrån uteserveringen på hamburgerstället, när de släckte lamporna och sa Ska ni ha det sista av ölen så får ni halsa, och en del av mitt sällskap (nu även innefattande kusin och kusins kompis) skulle vandra vidare in i natten, så gav en liten del av mitt sällskap upp för kvällen. Precis rätt lilla del. Och jag såg det som en flyktmöjlighet. Jag ger också upp nu, sa jag. Det var jättetrevligt att träffas. Det var det inte riktigt. Det är det väl riktigt aldrig? Kanske är det därför jag blir så obekväm.

Vi cyklade tillsammans över kullersten. Det där var ju inte så farligt, tänkte jag till mig själv. Bra jobbat. Det är faktiskt rätt mysigt att sitta sådär och bara snacka, sa jag till honom. Visst! svarade han. Jag vet inte, det är väl bra att träna på det. Kan jag känna. Ha håret på ett annat sätt. Smörja in benen. Liksom.

Han skulle höger. Jag skulle vänster.

Vill du sova hos mig? sa han. 

Och så knäppte jag så småningom upp även resterande knappar på skjortan. Han höll om mig hårt. Han sa ingenting. Men jag kände det själv. 
0 kommentarer