Leave me alone with my words and I'll never be alone again.

OBS; skönlitterärt hittepå. Får jag skriva ibland.

Jag får med jämna mellanrum höra att människor blir oroliga över mig när de läser mina texter. Men himmel, hur mår hon. Hon skriver så eländigt dystert. Från någon väns mamma. Från min pappas kollega. Från någon jag inte mött på väldigt väldigt länge men som ändå råkar veta att jag skriver. Ibland, när jag läser upp något, så måste jag förbereda mottageren om att det blir djupt. Jag behöver försäkra dem om att jag överdriver. Både uppåt och nedåt. Annars blir det liksom inte riktigt samma sak.

Jag mår bra, verkligen. Mestadels. Jag är så himla glad ibland att jag blir trött själv. Jag har extremt lätt för att skratta rätt ut. Och säga oj efteråt. Jag var inte beredd själv. Oftast har jag så mycket energi att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Och jag vill bara äventyra och känna och lyckas. Absolut oftast. Och ibland är jag jätteledsen också, det är ju alla människor. Jag bara älskar, med hela mitt hjärta, att skriva på djupet. 

Och (även om jag gärna vill tro det) så handlar inte allt om mig. Ibland, oftast, hittar jag bara på.
0 kommentarer