Konversation - Lördag.

OBS, jag är fullt medveten om att jag är asjobbig atm. skrev jag. Men kan du bara bestämma en tid.

Det är stor kontrast på mina elektroniska konversationer den här lördagen. Jag känner mig som ett barn som vill ha kalas. Fyller typ åtta. Men råkar göra det mitt i sommaren, så ingen kan komma. Alla är borta. Lite likt när jag var åtta. 03. För ingen svarar ens. Precis som om de inte har fått sin första Sony Ericsson än. Typ en Walkman. Med Quadrapop. Och färgteman att skicka via IR. Ursäkta min stissighet, skrev jag, men tempot i den där chatten i kombo med min enorma brist på sällskap gör mig tokig.

Vi ska ses ikväll. Om de någonsin svarar. Det blir de första människorna jag pratar med på tre dagar. Utöver att säga Tack till x antal kassapersonal. 

Mamma, har du en sylåda någonstans?

Till tio mil bort skrev jag; Jag undrar verkligen hur jag fick sånt bekräftelsebehov. Hur jag blev så uppmärksamhetskåt. Och något som är ännu märkligare, i kombination med ovanstående, är hur jag bara omringat mig med personer (utom du) som knappt ger mig någon bekräftelse alls. Eller någon uppmärksamhet. Det är ju jätteostrategiskt.

Jag erkänner det i alla fall. 

Hon svarade att Kanske är det just därför?

Sant.

Någon svarade i gruppchatten. Typ fyra timmar efteråt. Och kryptiskt som satan. Sådär så att jag tänker tack för att du svarade men jag förstod inte vad du sa. Och nu, så tar det förmodligen ett par timmar till. 

Jag har vandrat kvällsmilar. Mest för att jag inte har något annat att göra. Och trots att det är ohyggligt skönt med ensamhemmahelger, så kanske det just den här ensamhemmahelgen hade behövt lite sällskap. Typ någon som kan vara lika entusiastisk som jag över tacos. Eller någon att se den femte och mest bortglömda Harry Potter-filmen med. Eller någon, som håller om mig hårt och säger att jag är snygg. Som fan, helst. Som sagt, jag erkänner det. I alla fall. 

Eller någon som bara säger, typ precis vad han sjuttontusenfyrahundra kilometer bort sa. Du är så fin Fanny! Är så glad att jag har dig som vän. Herre gud. Du förstår inte hur lägligt det där kom nu, svarade jag. Och så svarade jag saker som hur genuin och varm vår vänskap är. Och hur tacksam jag är över den. Och sånt där. Precis sånt där jag vill ha av alla jag känner.

De som står allra högst upp på kalasinbjudningslistan skrev snabbt Vi kan väl höras imorgon när vi kommer hem, har så ont om el till telefonen. 

Ja visst.

Men hade jag varit du. Och du varit jag. Och kännt efter ordentligt. Då hade jag låtit telefonen ladda ur för din skull. Och så gick jag en mil till.

Men det är svalare idag. Äntligen. Om vanliga år blir jag stressad när vi går in i augusti. Säger fan, så fort det gick. Blir vanligtvis sorgsen i takt med träden. VIll hinna krama ur det sista ur sommaren. Men nu, när det har varit medelhavsklimat sedan den femte maj, undantaget midsommar, så är jag så himla klar. Det spöregnar nu. Och termometern säger tjugo grader celcius. Det är så jävla härligt. 

Jag skrev TEMPERATUREN   i gruppchatten. Men de svarade inte.

Fan, älskling. Jag vet hur det känns. Det här också.
0 kommentarer