There was a time when I honestly thought I'd know you forever.

Min allra bloggigaste bloggning av alla bloggningar jag gjort. Men det finns en första gång för allt. Och jag tänker att since ingen läser det jag vill att de ska läsa, så kanske de vill se på lite bilder istället. Så här kommer sådant som jag sparat i favoritmarkeringar på Instagram. När jag varit rastlös på diverse ställen. Letat inspiration. Eller sådär, som man gör på "Upptäck". Jag favoritmarkerar egentligen mestadels saker jag ska komma ihåg, roliga videos som får mig att skratta rätt ut fast att jag är själv, filmer som kommer på bio inom snar framtid som jag måste ta mig iväg och se, personer som sjunger bra och sådär. Men jag tänkte att, det hör inte riktigt in på bloggen. I alla fall inte just nu. Varsågod. 
 Först ut, världens all times girl crush, Emma Watson.

  

Nån jag bara tyckte var jättesnygg. // En tröja som förmodades vara från H&M men som jag alldrig hittade igen.

  

En bröllopslokal som jag blev kär i. // Jag menar alltsåå.
En reklamvideo där Robert Pattinson hånglar upp någon i en hiss.


  
Jag tycker den här bilden är en av de mest positiva på hela internet. //  Den här tyckte jag om för konstnärligheten i den. 
Klokt.

   
En så fin tatuering. // "She never looked nice. She looked like art, and art wasn't suppose to look nice; it was supposed to make you feel something". ♡ 
Gillade titeln på kapitlet mest. Kände att det kunde vara en skrivstartare någon gång framöver. Eller bara en påminnelse om att det är okej ovsett.
  
Fantastisk bild från behind the scenes på Rupert Grint, Emma Watson och Daniel Radcliffe. // Den här huskeyn sa mig så mycket. This isn't a time for romance, åh. 
Den här videon på William Spetz och Petra Mede från London, vill bli deras kompis. Blev så glad.
  
 
  En tröja jag gärna skulle äga. // En vettig jeanslapp.
  
Lite asbra poesi. //  Jättevackra kroppar i en jättesnygg bild.
Cole Sprouse. Som jag förövrigt anser passar så himla fint ihop med Lili Reinhart.
  
Hopeful romantic. // Hopeless romantic.

 
En påminnelse till mig själv att det är dags att köpa gummistövlar. Dessutom för att det, tillsammans med min höstligt barbenta envishet, är jättesnyggt.

   
Ett geni till konstnärs arkitektur via Jens Lapidus. // Och alltså.
  
I höstas blev jag jätteavundsjuk att jag inte tidigare fått nys om att Daniel Adams-Ray spelade på Strandvägen 1 med gästartister. Här med Oskar Linnros, och mitt härta gick itu. // YAS.
0 kommentarer