Bröllopshelgen.

Jag hade bävat för den här helgen hela december. Jag var stressad. Det blev dyrt. Jag hade inget att ha på mig som jag trivdes i. Och jag och den bästis som skulle till att gifta sig hade inte skött vår vänskap exemplariskt under hösten. Inte alls, ingen av oss.

Jag skulle spendera en hel helg med att vara stormglad för hennes skull och samtidigt parera de ovälkomna känslor som uppstod av att den enda jag kände var bruden. Inte ens brudgummen kände jag. Att jag dessutom, en gång för väldigt länge sedan, hånglat med hennes lillebror. Samt att jag var delaktig i lillebroderns första möte med den blivande brudgummen (för väldigt väldigt länge sedan) och avvärjt den hetsigt överbeskyddande lillebrodern med de gyllene fylleorden: Du behöver inte oroa dig för någon med trekvartsbyxor. 

Att jag inte var på jättegod fot med familj och övriga vänner efter att jag haft både feber, ångest och ekonomisk kris vid det enda tillfälle vi tidigare träffats. Samt att jag ser ut som en potatis på alla bilder som är tagna ur alla andra vinklar än selfievinkeln. Och slutligen att saker och ting på det här bröllopet var gjort på ett anorlunda vis än om det hade varit jag själv som hade bestämt. 

Hur dumt, tänker alla nu. Så himla egoistiskt.
Jättedumt, tänker jag också.

---

Jag har precis lärt mig ett och annat om det här med personlighetsfärgerna. Jag är gul. Åt helvete gul. Med en kryddhand rött i. Brandgul, sammanfattningsvis. Det vill säga känslostyrd. Bekräftelsekåt. Kreativ. Verbal. Spontan, på snudd till impulsiv. Och så samman med ett krm av ärlighet, handelskraft och ett behov av att ha det på mitt egna vis.

Livsfarlig.
Med andra ord.

(Givetvis ryms även ett gäng egenskaper som klingar betydligt vackrare ihop än dessa. Men det är dessa som gett sig uttryck i december) 

Att vara fylld med så mycket känslor är lite som att försöka samla på fåglar, skrev jag i texten som tillhörde den julklapp jag gav henne. Ibland, om det blir för många som trängs i samma bur, så flyger de därifrån.

Du vet.

---

Men helgen och dagen kom. Och jag förskte plocka fram alla de rödgula egenskaper som ter sig finare ihop. Positiv. Kreativ. Empatisk. Problemlösare. Ambitiös. Inspirerande. Nyfiken. Känslosam. Öppen. Utåtriktad. Handelskraftig. 

För ibland så måste en, eldig eller ej, inse att förståelse är det finaste som finns. Att en del saker inte kommer bli precis som du vill ha dem. För de är inte dina att ha. Inte alls. Så jag gjorde mig inställsam och förstående. Hennes stora dag. Hennes allra största dag. Och då är det väl för tusan allt läge i värden att brinna så rödgult jag kan, för hennes skull.

 
Hennes brorsdotter, 2.5 år, kallade henne för Elsa istället för Emma hela helgen. Tyckte att hon såg ut som Disneyprinsessan från Frost/Frozen. Jag kan inte annat än att hålla med fullkomligt. Jag vet att det på alla bröllopsdagar sedan urminnes tider har nämnts You're the most beautiful bride I've ever seen. Men, i ärlighetens namn, ge dig an att försöka toppa detta. Jag ängslas min egen bröllopsdag.
 
 
Det var svinkallt. Men så enormt vackert. Och jag tror det i framtiden kan ligga en väldigt varmt om hjärtat att ha haft ett så kallt bröllop. Ett vinterbröllop, för att gå emot strömmen. Precis som allt Emma gör. Rätt lik Frost-Elsa i person också, nu när jag tänker efter. Undrar vilken färg.

Vi brudtärnor fick en cape att hänga över axlarna. Och en bridesmaid-pärla att hänga runt halsen. Jag matchade med det absolut största smycket jag äger. Som jag ägt sedan nian (då jag köpte det i New York på Juicy Couture och ville vara som Foki) men inte vågat använda för att jag var rädd för vad andra skulle tycka. Himla dumt, det med.

Jag kände mig kittad för att kliva rätt in i Game of Thrones, ta Daenerys Targaryen i armkrok och göra en snövandring. Bara någon form av krona som fattas. Kanske ett vapen. Hade de svärd i GoT? Jag kom bara halvägs igenom säsong 3. Såg allt mellan fingrarna.
 
Jag hade kvar flätor, som mamma snickrat ihop dagen innan. Och jag släppte ut dem så sent som möjligt för att vara ordentligt vågig i håret lagom till fotografering och vigsel. Även om jag tycker att jag gjorde ett fantastiskt jobb med att gestalta en genomfrusen potatis hela dagen igenom. Så gjorde jag det åtminstone fin i håret.

Ibland får jag så ont i hjärtat av att jag blir rörd över såna saker. Att mamma köpt mellisäpplen som jag kunde ha på den långa bilfärden. Att mamma gjorde mig fin i håret. Att jag är tjugotre men tycker det är så fint i mitt lilla sovrum, som lika gärna skulle kunnat varit inrett av en tolvåring. Det gör mig känslosam. Klump-i-halsig. Jag får träningsvärk i hjärtmuskulaturen av min rödgula själ.
 
 
Jag höll tal. Sist av alla som höll tal. Det klingades i glaset och jag ställde mig upp vid min kortsida, med ett trettio personer långt långbord framför mig. Och så talade jag. Kikade ned på min fusklapp emellanåt men höll mestadels blicken stadigt över bröllopsgästerna. Och bruden, min Emma. Efteråt fick jag kramar och beröm av hennes allra närmaste. Och när hon kom vitklädd och tårögd emot mig och sa att hennes pappa sagt Vilken tur att vi lade henne sist. Då, ja då kände jag att jag kanske gjort någonting rätt i december, trots allt.

EMMAS BRÖLLOPSTAL.

När Emma ringde mig och sa att hon skulle gifta sig så sa hon också: Perfekt för dig som älskar att hålla tal! Och jag tänkte, till skillnad från många andra här ikväll; Yes. Uppmärksamhet.
Det hon inte sa var; Perfekt för dig som älskar att hålla tal efter att tio andra personer hållit tal. 

Jag kom också på att det jag associerar med "att hålla tal" har varit med någon svettig engelskalärare i ett hörn. Eller på fullkomligt prestigelösa födelsedagar när människor inte ens fyllt jämnt. När det varit helt okej att stjäla lite av rampljuset. Och jag tänkte; Shit. Uppmärksamhet.

För vad säger man när en av ens allra bästa vänner gifter sig? Jag vet inte. Men jag har bestämt mig för att säga det här:

Emma, när jag träffade dig så tänkte jag att
Jaja, jag får väl njuta så länge det varar, för snart kommer hon att vara någon helt annanstans.

Bland palmer och med poesi som flyger runt öronen. Räddar gatukatter eller något. Var som helst men inte här. Jag var bombsäker. Ditt yviga hår och fria sinne skvallrade om fartvinden. Du hade inte en sekund över. Var alltid på väg. Och så småningom, när du fäste Wanderlust och The Wilderness Is Calling med permanent bläck på din hud, då stod det säkert. Vad härligt, tänkte jag, att jag fick ta del av henne i alla fall en liten stund.

Men så helt plötsligt skulle du gifta dig. Du gick all in på villa volvo vovve. Katter och höns. Och tre rum som inte alls behövs. Än. Och jag förstod ingenting. Vad hände med hon som skulle ta över världen?

Men nu, efter mycket om och men, så har jag förstått att det ju inte alls handlar om geografi. Det handlar om känsla.

För när 100% jobb, 200% studier och 300% katter blivit vardag. När den stress som för andra personer är ett virus råkade bli ditt allmäntillstånd. Och när du gått helt vilse utan att du hunnit åka någonstans alls. Då är ett bröllop, ett hus på landet och tanken av samma trygga famn för evigt det allra vildaste själen kan tänka sig.

Trygghet och wanderlust var synonymt. Och jag förstod plötsligt. Hon ville inte vandra bort, hon ville vandra hem. Det var inte wilderness som kallade, det var hemlängtan.

---

På en dag slår ens hjärta över hundratusen gånger.
Jag hoppas att alla de slagen,
varje dag för resten av era liv,
får slå för varandra.

Och Emma, att några av dina,
fortsätter slå för mig.

Stort grattis på bröllopsdagen. Och välkommen hem.

Skål.

1 kommentar
Emma

Jag kommer gråta varje gång jag läser det här inlägget, av så många anledningar.

❤️❤️

Svar: Hoppas det är bra tårar <3
Fanny