Vecka 50.

Himmel. Det här året bara sprang förbi. Men det känns faktiskt ganska skönt att det inte är allt för långt kvar på det. Att det snart är något helt nytt. Gillar ju nystarter, som bekant.

Det känns som att jag bara recenserar saker här. Jag har blivit ytterligare en oläst kultursida. Men det beror mest på att det enda jag gör är att jobba. Och all tid jag inte jobbar så ser jag på rörlig underhållning. Och pressar in varje litet träningspass som hinns och orkas med.  Precis så ska denna vecka också te sig. Och nästa. Det är överlevarläge på hjärnkontoret.

Men! Det har varit svajiga dagar för en blödig. En är ju emotionell. Du gråter ju till allt, är inte en allt för ovanlig kommentar. Inte på ett negativt vis, mer åt huvudet-på-sned-hållet. De senaste dagarna har jag hunnit med tårar till: 
(Och inte på det där fina viset. Utan heart out-gråt)
- Linnea Henriksson i Så mycket bättre.
- La La Land.
- Sebastian Walldén och Idolfinalen.
- En sida på Facebook som heter The Dodo, med endas sunshine stories om rescue animals och fina hjälteberättelser. Lade två timmar av min förväntade sömn på detta igår kväll. 
- The First Monday in May, en dokumentär om Met-galan (oklart varför denna fick mig att gråta).
- Två Instagramvideos. Bland annat den här
- Dessutom, att jag luktade på mitt te här om dagen, och ångan var så varm att den smet upp och brände mig i snoken. Hur dumt.. 
- Riverdale på Netflix. Smusslar inte med att jag gillar ungdomsserier. Döm mig. 

Något som också känns jobbigt är att jag inte har några minuter över till att reda ut julklappsfrågan till nära och kära. Köphets och miljömedvetenhet och allt det där. Men det är ju mysigt med presenter. Och jag hinner nog tyvärr inte med det i år. 

Nu ska jag streta vidare, två veckor kvar. Snart är det jul hörni. Och snart är det över.
 
Det är så mycket med den här bilden som gör mig glad. Alan Rickman, dancing.
0 kommentarer