"Boken är alltid bättre än filmen."

Det är en nött fras. Men i måndags fick jag det förklarat för mig. Varför. Och jag tänkte, mil ifrån ordagrant, förklara det för dig. Det är ändrat. Det är slipat. Det är skönlitterärt formulerat med mina ord. Och med min ton. Och jag ger all credit till min rektor för innehållet. Men jag ger all cred för formuleringar och berättarförmåga till mig själv.

Jag är mitt inuti två helt olika kreativa världar. En av ord. En av bild och ljud. Men jag förstod inte, förr än i måndags. Hur olika de faktiskt är. Varför jag är fullkomligt och upp över öronen förälskad i den ena. Och nykär i den andra. 

Vi skrev som tidigare nämnt manus de närmst inpå föregångna månaderna. Min manuslärare och jag diskuterade i början av december hängivet den kreativa skrivprocessen. Vi älskar den. Båda två. Det jag inte visste då var att vi diskuterade samma makalösa process. Kring två helt olika alster. 

Jag tyckte om mitt manus. Jag tyckte om mina karaktärer. Och jag tyckte om vad jag berättade. Vad jag trodde att jag berättade. Mitt manus var inte ett av de fyra som slutligen valdes för produktion. Men efter presentation av valda manus så tog min rektor in mig på sitt kontor. 

Kort personbeskrivning: Han är en och en halv meter lång. Skulle utseendemässigt kunna varit bror med Albert Einstein eller Doctor Snuggles. Utöver att min rektor har en betydligt mer kontrollerad frisyr. Han brinner för film på ett outgrundligt sätt. Han har en överdrivet avlång tax som heter Selma. Och han bryter en aning på spanska. 

Han bad mig sätta sig ned på andra sidan av hans skrivbord. Och efter en mycket lång konstpaus sa han Du lurar mig. Jag förblev tyst. Jag vet att jag, inte utåt sätt men inuti, inte är så väldigt bra på att ta kritik. Och jag tänkte att det är bättre att jag sitter och ser ordentligt förståndig ut tills dess att jag verkligen förstår. Du lurar mig för du kan skriva. Men det här manuset är fruktansvärt dåligt.

Och med de orden började den mest givande lektion jag haft sedan jag anträdde den här utbildningen. Och det här var inte ens en lektion. Han förklarade att han tyckte mycket om vad jag hade att säga. Han tyckte om mina karaktärer. Men sen sa han Det är skillnad på skönlitteratur och manuskript. Du kan skriva "De gick hand i hand ned till havet". Och din läsare ser de mest fantastiska av stränder. Vågor. Sand som far in i sandalerna och fiskmåsar som skränar i fjärran. De ser fingrar som knyter sig hårt om varandra. Och de ser en förälskelse lik ingen annan tidigare. De ser vind i håret. De ser en livboj. Och de ser en brygga likt den de brukade fiska vid när de var små. De skapar en alldeles egen plats och historia bara på åtta ord. Precis så perfekt som de själva vill att det ska vara.

Sedan läste han första meningen i mitt manus högt och långsamt. "Christoffer är hemma hos Linus på en andra dejt". Han vände blicken upp från pappret och sa Fanny, försök fota det? Hur ska du fota en andra dejt? Ska det stå på skyltar bredvid?

Han pratade om mina karaktärer. Hur intressanta de var. Men han var arg på mig för att jag inte lät dem berätta sin egen historia. Varför kan inte Linus berätta för sin bror att han är homosexuell? Varför vet hans bror inget om de ses så ofta? Är de så nära? Varför är hans bror homofobisk? Han bär på en ensamhet och en rädsla som i sig är en fantastisk historia. Varför berättade jag inte den? Vad händer med Christoffer i garderoben? Vad ser han? Vad gör han? Vad hör han? Varför kliver Chirstoffer inte ut ur garderoben tidigare? Varför? Och HUR berättar jag det? Hur visar jag det på bild? Och hur skriver jag ett manus om det? Som går att fotografera.

Jag berättade om att jag skriver. Hur jag skriver. Känslor. Metaforer. Tankar. Och att det var därför som det blev som det blev. Det är svårt att byta ord mot aktioner. Och få dem att betyda lika mycket. Det gäller att tänka hur och varför. Och visa istället för att berätta. Något som jag trodde var samma kreativa process. Men som visade komma från missledande snarlika frön. Och sedan sluta i två helt olika växter. En tistel, som du vid första anblick ser att den är vass. Den är stark. Den gör ont. Den är ensam. Och en tulpan, som knappt säger något alls. Utan som du måste veta någonting annat om för att den ska betyda något. Vilken tid på året är det? Vem fick du den av? Vad syboliserar just den här färgen? Och vad har tulpaner betytt för dig tidigare?

Tistlar är hemmaplan. Tulpaner är något jag måste lära mig. 

Han sa det är klart boken alltid är bättre än filmen. Boken är din berättelse. Boken är alla känslor. Alla tankar. Alla platser. Alla historier. I åtta ord. På film kan du inte fotografera allt det i åtta bilder. Och hur nära perfektion dessa bilder än må hamna, så är dem aldrig perfekta för alla. Han sa att människan egentligen borde göra filmer på ofullständiga böcker. Så att bilden får visa skönheten i boken. Och inte göra sitt bästa för att komma upp i samma nivå. 

Han sa att han ser att han valde att prata med just mig om mitt manus för att han ville använda det i undervisning för resten av klassen. För att han såg att jag kan skriva. Och att andra som hade skrivit "dåliga manus" hade en längre och helt annan väg att vandra. Det kändes bra. Och jag gick därifrån med huvudet högt. Till skillnad från andra gånger jag får kritik. Men det är en väldigt stor skillnad på att få förtjänad och välutvecklad konstruktiv kritik än om det hade slutat vid Det här är fruktansvärt dåligt.

En bild säger mer än tusen ord. En nött fras. Som jag inte håller med alls om. För om jag nu ska vara sån, så beror det på bilden. På manus. På regissör. På ljus. På skådespel. På mottagarens associativa erfarenhet. Och jag lovar dig. Att oavsett vad du ger mig för bild. Så kan jag nu, efter femton minuter med min rektor, säga dig dubbelt så mycket med bara åtta ord. 
1 kommentar
Emma

Wow. Mind blown.

Svar: Visst! Blev alldeles fascinerad. Och det gav mig så sjukt mycket mer än våra vanliga manuslektioner. Min rektor är liksom regissör. Men det var så härligt för han verkligen trodde på mig. Han sa att jag kunde skriva. Och att andra som hade skrivit "dåliga manus" hade en längre och helt annan väg att vandra. Det höjde mig.
Fanny Persdotter