När dramatikern talar.

Vi samlas, allihopa, och hänger
och jag är förberedd ifall han säger:
Ska vi sova tillsammans ikväll, eller? 
I innerfickan ligger extra trosor
"Ska vi ses" skulle kännas som hundra röda rosor. 
Men jag slutar solo, den här natten också.

Jag visste att det skulle komma.
Jag har vetat det sedan i somras
när vi somna tillsammans, de första gångerna.
Du blev till inbördeskrig med vit flagga.
En känslointrig och jag fattar,
att du, när du vandrar i mina tankar
blir tistalr, med hundra vassa taggar.

Ett mess om att jag är ensam
och har världens mest känsliga hjärta,
ja du vet.
Du är lugn, du har svar,
på tal, du är van.
Och jag får precis vad jag vill ha, tillbaks.
Ord med vilka du tappar makten
för innan är det jag som har sagt dem.

Men så äntligen får jag känna,
dessutom ännu mer än jag väntat.
Som att händer över min hy är
mer essentiellt än syre.
Men jag lovar och svär
jag kommer aldrig bli kär, 
i dig.
0 kommentarer