Vecka 6.

Jag fick inte somna i någon famn förra veckan. Typiskt. Men som tur är lyckades jag somna ändå. Den var lite turbulent, vecka fem. Och jag gjorde mitt allra bästa för att försöka städa upp det i början av denna. Det har inte gått så bra än. Men jag känner mig manad in för tredje dagen gillt. Hej vecka sex.

Det är lite struligt med projekt i skolan. Min mat går inte riktigt som det ska. Och det var ett tag sedan kroppskontakt. Men snart går det bättre. Deadline nås imorgon. Förhoppningsvis. Efter det kommer det endast kalasigheter i några dagar. Träning. Kramar. Middagar. Entusiastiska samtal. Frukost utan bråttom. Och lite högre livsnjutningsnivå. 

Annars då? Jag håller i närheten på avstånd via telefon. Och i blickar utan ord när vi ses. Och jag har så himla mycket inom mig att bidra med i alla samtalsämnen. Känner mig argumentativ. Som om hela min bröstkorg är en tuggummimaskin. Säg hej. Vrid om. Och ut kommer ett ämne som efter en endaste tugga blir en hel redogörelse. Mamma får skavsår i öronen. För jag har så mycket att säga när jag kommer hem. Och måste rymmas med allt innan det är läggdags. Jag skickade ett informativt meddelande till den tysta Illusionisten. Förklarade att han egentligen är rätt ostrategisk. Som väntar såhär länge med att ses. För jag får så mycket att prata med honom om att jag måste skriva listor. 

Jag är lite övermodig. Känner att allt jag har att förmedla är relevant. Intressant. Resonabelt. Och behöver samtalas. Lista på mina senaste tankebanor om du själv är tom på resonemang:

♡ Skillnaden mellan grabbigt och maskulinit. Samt tjejigt och feminint. 
♡ Drömtydning. Och nyligen drömda drömmar.
♡ Karaktärsdrag utifrån vilket nummer i syskonskaran du är. Effekter och konsekvenser av att vara ensambarn. Eller ha en jättestor familj.
♡ Prestationsångest. Driv. Självförtroende. Och mentalitet.
♡ Ekonomiska förutsättningar.
♡ Positiv och negativ stress.
♡ Netflixkampen på Quizkampen. 
♡ Ankelstrumpor i tio minusgrader.
♡ Makten av att säga. Men inte göra.




Jag mest bockar av vad som behövs bockas av. Och undviker den förkylning som verkar vara hack i häl på de allra flesta i dessa tider. Och så lägger jag det mesta av min energi på sådant som ger mig mer energi. Planerar in. Är noga. Så att allt som vill hinnas med hinns med. Men nu är vi inne i februari. Och det är bara en månad kvar till att väderläget är en gnutta mer hanterbart. Snart är det Valborg. Och snart är det sommar igen. Om vi tänker krasst. 

Det är lite av min weakspot just nu, ensamheten. Närheten. Men och andra sidan tror jag att närhet är de allra flesta människors weakspot. Att få knyta ihop sin hand med någon annans. Eller lägga sin värme mot någon annans värme innan man säger godnatt. Blunda. Hångla. Somna. Jag vet, av erfarenhet, att det är medicinen till allt.
0 kommentarer