Är jag utanför min comfort zone. Eller i en ny jag inte tidigare visste att jag hade?

 
 
2 kommentarer

Vecka 5.

Klockan är 19:53. Jag äter vindruvor och dricker vaniljte. Samma som alltid. Men det smakar mer ikväll. Jag tror att orsaken till det är att det mesta andra runtekring känns lite avtrubbat för tillfället. Ett starkt sånt där infall att en borde göra något helt annat. Egentligen. Någon helt annanstans. Och då skulle få vara lyckligare. Jag vet ju, av erfarenhet, att jag redan är där det är som mest rätt. I alla fall av de alternativ jag kan komma på. Men stundtals blir även drömmar små. Och det som var så modigt och storartat från början har blivit vardag. Eller. När drömmen känns alldeles på tok för stor. Och en hellre skulle vara där, någon annanstans. Och vara inbillat lyckligare. 

Eller. Som tredje alternativ. När en bara skulle behöva en liten paus ifrån att vara modig och storartad. Och bara få vara sig själv en liten stund. En månad. Eller fem. Det finns olika typer av självförverkligande. Och de allihopa måste få delad uppmärksamhet. Det ena förutsätter liksom inte det andra. Kropp. Själ. Vilja. Intelligens. Hjärta. Om du förstår vad jag menar.

  
Men hej vecka fem. Du är lite trögstartad. Men det ska nog ordna upp sig med dig med. Jag har fått ett varför på min extrema närhetsabstinens. Vilket gör det lättare att hantera. Och gör att den natt, då jag nästa gång får bot på det feberliknande fenomen som denna sällskapssjuka har skapat inom mig, känns lite närmare. 

På min sömn blir jag dock icke klokare. Men jag ska exprimentera lite kring insomningstabletter ikväll. Skulle egentligen vilja ha något som verkar i placebo. Men de verkar ju förståss inte över huvud taget om mottagaren, i mitt fall moi, är medveten om att de förväntas verka i placebo. 

End of da capo.

Så. Vecka fem. Veckan då januari äntligen tar slut. Och veckan som jag återdetekterat fiskpanetter. En mycket bidragande humörhöjare. I detta närvarande mentala och faktiska, vädermässiga regnmoln, menar jag. Jag har också upptäckt hur mysigt det är att prata i telefon. Och hur omysigt mina medresenärer anser det vara när jag gör just det. Men utöver det har jag hittills inte så värst mycket att hurra över. Skulle jag säga. Jag hoppas på att jag får kramas mer än förra veckan. Och låta det bota alla ovanstående problem. Tillsammans med träning. Lediga dagar. Och genomtänkta frukostar. Tänker att Sovsällskap conquers all är rätt representabelt för hur det känns inför vecka fem. 
0 kommentarer

Konversation.

Gos? Frågetecken.

Jag är på väg hem nu men måste plugga en hel del ikväll..

Okej! Du kan säga "jag vill inte" eller "jag orkar inte" också. Om det skulle vara därför. Bara så du vet.

Haha okej jag ska komma ihåg det.

Bara för att jag är gos- och sällskapssjuk så behöver ju inte du vara det, menar jag. 
Även om det välkomnas väldigt when you are.

Haha jag har förstått det.

Jag behöver fler människor i närheten att kramas med. Har aldrig varit såhär kass på ensamhet förut.

Nej det blir ju lite så att mycket vill ha mer.

Haha, vad menar du med det?

Är man inte van vid att mysa med någon så saknar man det inte lika mycket som när man gjort det mycket.

Ja det stämmer ju förståss. Så detta är ju, enligt den teorin, alldeles ditt fel.

Haha jag vet att jag är skyldig.

Så himla skyldig. 
Jag kanske tvingas köpa en sällskapshund på grund av dig.

Haha!

Men blir inte du ens lite längtig? Och är det inte lite gosigt att vara längtad efter, ändå?
Det borde ju till och med din tuffa personlighetstyp kunna tycka.

Haha jodå, men mitt plugg är för tillfället ett rätt överhängande bekymmer...
Och jo, visst uppskattar jag det!


Ja, jag vet. Men jag bara undrade. En kan ju inte gå omkring och vara längtig själv hela tiden.
Då blir det ju obalans. Men dåså, då är jag nöjd. Lycka till med plugget!

Tack!
0 kommentarer